Cold Pursuit (2019)
Vildmarksthriller genomsyrad av bister humor
Last man plowing? Någonting har tagits ifrån honom igen. Rättare sagt någon, som i familjemedlem. De borde ju ha lärt sig nu. Man ska inte ge sig på Liam Neeson eller hans familj. Det slutar inte väl. I avsaknad av CIA-bakgrund (såvitt framkommer i filmen) är han i stället en hejare på snöplogning och att hantera naturens krafter uti det ständigt snötäckta vilda landskapet kring en skidort i Colorado. En fåordig man om vilken vi aldrig får reda på särskilt mycket, mer än att han tilldelas en lokal utmärkelse och håller ett tal i början - knappast hans favoritsyssla. Sedan tar någon hans son av daga och snöröjaren blir fixerad vid hämnd eller något slags hårdvaruvariant av rättvisa.
Det räcker inte med öga för öga eller tand för tand, utan här får snart ett flertal individer, oftast med kriminell bakgrund, sätta livet till. Och så fortsätter det, även om processen som den tystlåtne vildmarksspecialisten satt igång leder till att konkurrerande karteller hamnar i akut konflikt med varandra. Den lokala poliskåren börjar undra vad som pågår. I alla fall den unga kvinnliga polisen som just börjat jobba i stan, medan hennes äldre kollegor med 30-talet år på platsen undrar om hon är en alarmist som borde chilla mer och inte hetsa upp sig över sådant som inte gärna kan hända här utanför storstaden. Men den närmaste metropolen och dess illegala affärsverksamhet kommer snart inpå knutarna. Och spelarna faller från brädet en efter en, konsekvent följda av gravstensliknande skyltar med kors och namn. Något som bidrar till filmens allmänt aviga karaktär. Om det är ren action du förväntar dig kanske inte ”Cold Pursuit” ger full utdelning, för tempot är lägre och tonläget ett annat.
Det här är nog inte heller filmen för den som efterlyser en djupgående studie i sorg och krishantering eller djupare insikter i riskerna med att själv gå ut på hämndstråk. Vi ser att det får konsekvenser, men det är inte fullt ut gjort för att tas på allvar. Humorn är visserligen underdriven och korthuggen men den är en definitiv drivande kraft i en thriller byggd på norsk förlaga. Snölandskapen är intagande. Musiken med sin stundtals folktonsliknande prägel skapar en ”Fargo”-besläktad stämning. Så mycket av psykologi blir det som sagt inte, eller figurer som vi på allvar tror oss ha lärt känna efteråt. De flesta är lätt karikerade, men den här historien har inte högre pretentioner än att de på det viset fyller sin funktion i helheten. En helhet som snarast är bistert finurlig och dråplig mitt bland manfallet. Det räcker en bit på vägen.
© Johan Lindahl2020-05-03