Romeo + Julia (1996)
Dom dör på slutet
Två familjer i ständig tvist, där även barnen hatar varandra bara för att traditionen påbjuder det. Men så träffas en pojke och en flicka från de krigande "husen" och blir alldeles kära uti varandra. Kan det leda till fred och samförstånd? Kanske, men eftersom det är Shakespeare, passar det bättre att låta det resultera i en hjärtslitande tragedi. Det är ju ingen hemlighet heller att det går åt pipan, utan sägs redan i inledningstalet, att "two star-crossed lovers take their lives".
Och frågan är väl om någon vill att Romeo och Julia ska få varandra och leva lyckliga tills de blir gamla och senila. Det är inte det som är grejen. Även om det känns riktigt, riktigt surt när otur eller ett ogint öde snuvar dem på lyckan med några sekunders marginal, på det mest ironiska sätt som tänkas kan, så är det just det som gör historien odödlig: en förälskelse som överskuggar allt, men bara består av några få timmars gemensam lycka. Det blir en hyllning till nuet, till kärleken och till ungdomens stora känslosvall, istället för ännu en rar kärlekshistoria.
DiCaprio och Danes är nog det bästa R&J-paret jag sett sedan Olivia Hussey och Leonard Whiting i Zeffirellis version från 1968. Claire Danes, som innan mest var känd för den populära serien "Mitt så kallade liv", sköter sig utmärkt, och DiCaprio får goda tillfällen att göra det han är så bra på, exempelvis förtvivla och spexa. De träffas på en fest hos familjen Capulet, ser varandra genom att akvarie fyllt av färggranna fiskar (genialisk visuell idé) och sedan är det klippt. Hur ofta ser man inte på film hur folk blir kära vid ett ögonkast? Hur ofta tror man på det? Jag tror på det i den här filmen.
Luhrmann har med en hälsosam blandning av respekt och respektlöshet flyttat fram historien till modern tid, men låtit språket vara i stort sett oförändrat. Istället för en berättare har vi en nyhetsuppläserska på tv, istället för värjor har vi automatpistoler, och det blir faktiskt grymt bra. Luhrmann kan på ett mystiskt sätt överösa sina scenerier med kitsch och glam och ändå lyser människorna och känslorna igenom. Energin, den vansinnigt snygga klippningen och coola kameraarbetet, får mig att misstänka att Guy Ritchie har sneglat både en och två gånger på filmen, och han har slängt in en diger hög med schyssta låtar. Enda invändningen är Cardigans "Lovefool", vars text känns ganska missanpassad när den dyker upp. Fast det kanske är ironi?
Att dialogen är oförändrad leder dels till den härligt anakronistiska känsla som Baz är så förjust i och bra på, dels gör det att man slipper åhöra hur bardens brillianta formuleringar vattnas ur och förstörs av en misslyckad modernisering. När de hårda killarna omnämner sina revolvrar som sina "svärd" känns det som om det är en romantiserad slang de använder sig av, inte som om de "säger fel". Coolt.
Den "korrekta" dialogen till trots är inte detta en exakt filmatisering. Baz har exempelvis tagit sig vissa friheter med den kanske viktigaste scenen, och faktiskt lyckats göra det hela ännu lite mer tragiskt och snöpligt. Det är helt okej. Att filma ett klassiskt verk bra betyder ju inte att man följer det slaviskt, utan att man lyckas hitta hjärtat i historien och föra över det till film, och det är precis det han gör. Shakespeare må vara hur tidlös och genialisk som helst - det krävs ändå en hel del av den regissör som tar sig an hans verk. Favoritscen: när Mercutio dör ("a plague on both your houses!"). Mörka moln hopar sig i skyn och vinden tar i, som för att bekräfta det hemska som hänt. Kameran pendlar mellan täta närbilder och ett distanserat betraktande av figurerna på stranden. Melodrama som fungerar. Baz Luhrmann i ett nötskal.
© Anders Lindahl
2001-11-17
Originaltitel: Romeo + Juliet
USA, 1996
Regi: Baz Luhrmann
Med: Leonardo DiCaprio, Clarie Danes, Jamie Kennedy, Dash Mihok, John Leguizamo, Brian Dennehy, Paul Rudd, Pete Postlethwaite, Harold Perrineau Jr.
Genre: Drama, Romantik
Teman: Shakespeare på vita duken
Ingår i följande teman
