Knives Out (2019)

007 möter Hercule Poirot med sociala observationer som bonus

4 russin

Någon har dött under ovanliga omständigheter. Det faktumet etableras väldigt tidigt. Vem har gjort det? Om någon har gjort det? ”Knives Out” är delvis en detektivhistoria efter gammal bekant modell, men Rian Johnson skruvar till det några varv. Mannen bakom tidsresethrillern ”Looper” och en ”Star Wars”-film det råder delade meningar om, men som jag själv skulle kalla den bästa i sviten på ett par decennier. Ja, jag menar givetvis ”The Last Jedi”. Hur ska han närma sig den här historien (som han både skrivit och regisserat)?

För övervintrande fans av Agatha Christie, Dorothy Sayers eller dem som en gång funnit nöje i kitschiga TV-långkörare som ”Mord och inga visor”, finns i princip alla kända och omhuldade ingredienser här. Som så ofta är det en patriark i en inflytelserik familj som hittats ofrånkomligen stendöd. Vi kommer att ha en excentrisk utredare på plats, ett antal misstänkta och konfrontationer med flera berörda samlade i ett rum. Med mera. Men vi får en hel del annat också, som sociala observationer och diskussioner kring klassklyftor, immigration, aktuell politisk debatt i USA och annorstädes. Faktiskt en liten biljakt också. Den dummaste i historien, tycker en av de inblandade själv.

Stjärnspäckat. Men det är kanske inte de mest bekanta ansiktena som syns mest, även om James Bond (alltså Daniel Craig) får allt mer utrymme för sin privata utredare med ett franskklingande namn, sydstatsdialekt och en allmän kombination av uttryck som rimligen borde placera honom snarare i just en riktigt gammaldags pusseldeckare och kanske inte i en film som utspelas i nutid. En blinkning till historien? Att filmen både tycks tilldra sig i dagens verklighet och samtidigt svävar lite ovanför den med ett nostalgiskt skimmer över sig gör att det kan ta en stund innan filmen riktigt kopplar grepp och man ska bestämma sig för vad vad som är rimligt att förvänta sig. Dialogerna är flitiga, tidsaxlarna åtminstone dubbla och mer uttrycklig våldsutövning eller action låter vänta på sig en stund. Men vid strategiska tillfällen öppnar sig nya dörrar, eller snarare slås upp, och hela paketet av förutsättningar skakas om.

Den framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer) har avlidit och vapnet är - hör och häpna - en kniv. Men fallet bedöms ändå som självmord till att börja med. Privatdetektiven Benoit Blanc har dock blivit anlitad av någon som misstänker andra orsaker. Vem anlitaren är vet Mr Blanc inte ens själv, men han förhör sig fram i något slags samråd med ett par ordinarie polisutredare och kliver snart fram som den drivande utfrågaren medan de övriga poliserna fortfarande tvivlar på att det verkligen kan vara fråga om ett mord. Det finns mycket i den här intrigen som inte bör avtäckas i förväg, men det kretsar kring en, låt oss säga intressant klan med inre konflikter och där fler än en person hyste möjliga motiv att göra sig av med patriarken. Alla i den närmaste familjen (läs: potentiella arvingar till en försvarlig förmögenhet och egendom) tycks ha gjort Harlan besvikna i något avseende. I sammanhanget rör sig också hushållerskan som först upptäcker liket, liksom en ung sjuksköterska (Ana de Armas) som hjälpt den åldrande författaren med mediciner och dessutom klått honom i ett av hans favoritbrädspel vid upprepade tillfällen. Dessutom har hon utrustats med egenheten att inte kunna ljuga utan att må fysiskt illa. För- eller nackdel under omständigheterna?

Filmen börjar i princip med att etablera sin relation till filmhistorien och var den enklast uttryckt hör hemma i densamma, för att sedan göra diverse avstickare, skapa osäkerhet kring sitt egentliga ärende, implicit ställa frågor kring sin egen struktur och allmänt förvilla oss i publiken för att sedan lägga i en extra växel och bygga upp mot en nästan parodiskt klassisk pusseldeckarfinal med obligatorisk humor och spännande slutledningar, dramatiska drabbningar och dubbelspel. I början av 2000-talet gjorde Robert ”Short Cuts” Altman en aning oväntat sitt eget lilla inhopp i genren i form av ”Gosford Park”. Även där skymtades undertexter kring relationerna mellan herrskap och tjänstefolk i aristokratiska miljöer där olika klasser möts, men inte under jämlika förutsättningar. Något liknande finns absolut även här och jag tar nästan för givet att Johnson sett Altmans film, men han har sitt eget ärende och bygger upp en vindlande skröna som inte nöjer sig med att vara lättviktig underhållning utan vill säga något mer. Är det något övertydligt eller är det bara tillräckligt tydligt? Eller inte tydligt alls? Döm själva. Ska det här förresten bli Craigs nya franchise när han hänger upp 007-fracken för gott? Spekulationerna är redan igång och det kanske inte vore det sämsta uppföljaruppslag man kan tänka sig i ett filmlandskap som länge saknat mycket av vad ”Knives Out” erbjuder.

© Johan Lindahl
2020-01-19

©Lionsgate

Originaltitel: Knives Out
USA, 2019
Regi: Rian Johnson
Med: Daniel Craig, Ana de Armas, Chris Evans, Jamie Lee Curtis, Don Johnson, Michael Shannon, Toni Collette, LaKeith Stanfield, Katherine Langford, Jaeden Martell, Riki Lindhome, Edi Patterson, Frank Oz, Christopher Plummer

Genre: Drama, Komedi, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 2019-11-29







     

Dela |