Frost 2 (2019)
Mystik och musik i värdig uppföljare
Jag trodde nästan att Disney väntat för länge med att följa upp monstersuccén ”Frozen”, men peppen verkar ha varit stor i land och rike nu när de till slut kom till skott. Dottern har hunnit hitta nya favoriter, inte minst ”Vaiana”, men det var ingen tvekan om att den här skulle ses på bio.
Och det ska den förstås. Det är, för att komma direkt till saken, en fin uppföljare med några oväntade inslag, några väldigt mäktiga diton, en hel del sång och en hel del skämt.
Snögubben Olof får stort utrymme och är faktiskt minst lika rolig den här vändan. Han funderar över sin egen utveckling, levererar intressanta fakta som han snappat upp och sammanfattar vid ett tillfälle livfullt hela förra filmen för en ömsom förvirrad, ömsom hänförd tittarskara. Kristoffer försöker fria till Anna i den obligatoriska och lite krystade minitråden med ett mer hanterbart problem. Det är ändå väldigt roligt, tycker jag, när han efter ännu ett misslyckat försök att lyfta ärendet skriker efter Anna att de kommer dö när de blir gamla.
Det stora problemet går långt tillbaka. Efter en konflikt mellan Arendal och det sameliknande tundrafolket när systrarnas pappa var barn är en närliggande skog förtrollad. Elsa, vars bristande impulskontroll är ett tydligt tema i filmen, bryter lugnet och skapar en potentiell kris för kungadömet. Det krävs förstås att gänget ger sig ut på en strapatsrik resa med märkliga möten och stora faror. Och sjunger.
”Visa dig”-numret, från filmen närmaste motsvarighet till ”Let it go”-scenen, känns lite abstrakt, utdragen och småtrist. Men här finns annat roligt i musikväg, bland annat Olof-sekvensen från julaftons-Kalle och en 80-talsosande ’musikvideo’ med Kristoffer som stjärna. Säkert ett irriterande stilbrott enligt många, men jag skrattade gott. Bland de mer seriösa numren: ”In i en ny värld” har några snygga musikaliska vändningar.
Det är starkare betoning på magi och arv, och kanske lite mindre raffinerat på manusfronten men det finns många ljuspunkter. En söt eldödla och stora stentroll och den sortens ”skurken är inte den du tror”-twist som ettan överraskade med. Och inte inte minst en svit bländande naturscenerier, både glimmande vackra och dimmigt stämningsfulla. Här finns också myskuslig mystik att finna - som när de hittar ett gammalt skepp på en stenig strand.
Vänskapen mellan systrarna och deras inre krets är en annan stor tillgång som de klokt nog inte raserar med konstruerade konflikter. Att bygga historien runt den stabila kärnan ger en bra balans mellan trygghet och fara.
Även om det blir minst en scen för mycket där Anna försöker övertyga storasyster Elsa om att inte ge sig av utan sina vänner så är detta en sevärd fortsättning som lämnar efter sig en skön stämning och känsla.
© Anders Lindahl2019-12-28