The Walking Dead: Säsong 9 (2018)
Den där fienden byts ut mot ett nytt stort hot. Igen.
”Every life counts now”
Den korta versionen kunde lyda ”lovande start och många modiga val, ett halvtråkigt nytt hot men en jädra käftsmäll till säsongsfinal”. Och kanske är det allt just du behöver veta för att avgöra om du vill ge dig i kast med en säsong till. För det kändes ju inte sjäkvklart efter säsong åtta, eller hur?
Men det känns som om jag inte riktigt gjort mitt jobb som recensent om jag nöjer mig med detta.
Sammanfattningsvis är det svårt att säga något kortfattat om det här försöket att ta ett nytag med vår tids enda relevanta zombieapokalyps. Jag har heller inte mycket till övers för de snärtiga avfärdanden som älskade serier ofta möts av från sina största fans när de går från fantastiska till ojämna. Då är de plötsligt oftast ’skitdåliga’.
Skitdåligt är det inte. Men ojämnt är det. Det är inte Samma Sak längre, kanske allra mest för att jag någonstans på vägen har blivit mer av en utomstående betraktare istället för den uppslukade, nagelbitande genomlidare jag var. Men jag måste medge att den distansen mot slutet försvinner i en av de mest chockerande sekvenser de någonsin vågat sig på.
Säsongen kan också sägas ha två ganska tydliga delar, med brytpunkt strax före säsongsvilan.
Odiskutabelt är slutligen att säsongens förtexter kanske är deras snyggaste någonsin (förstås till samma musik som alltid).
Det börjar med Livet efter kriget. Vi återser de ärrade överlevarna en tid efter beslutet att försöka samexistera med forna dödsfienden, och rentav låta deras ledare leva, om än i fängelse. Ingen trodde väl att det skulle bli lätt. Det planteras orosmoment tillsammans med hoppingivande och småroliga detaljer. Maggie är nu demokratiskt vald ledare för Hilltop men Gregory smider ränker och utnyttjar tragedier för att så split. Daryl bossar i Sanctuary men vantrivs i sitt forna fängelse. Varför hjälpa sina före detta fiender och tyranner, undrar många, men Rick försöker följa Carls vision om en värld där alla kan leva i pragmatisk fred.
Men känslan efter ett par avsnitt är också att de åtminstone delvis anammat den princip jag hoppats på: berätta mer om det lite mer ’tråkiga’ i livet efter civilisationen. Precis som i sci-fi-filmer tycker jag att vardagen efter apokalypsen är nästan lika intressant som konflikterna. Här blir det brobygge, nystart och den roliga detaljen att vandrarflockarna får personnamn precis som vår tids stormar. Mer häst och vagn än lastbil.
Men visst handlar det om konflikterna också. Opålitliga ränksmidare, otacksamma förlorare, vinnare som inte riktigt kan förlåta förlorarna och vinnare som är oense med andra vinnare. Ibland kan man nästan få för sig att de bygger upp för ett krig mellan originalmedlemmarna, något jag inte tror att någon trogen tittare skulle tacka dem för. Det är en dragkamp mellan hopp och ibland nästan onödig oro som ändå inger ... hopp, om att det är värt att titta vidare.
Negan är nu den skäggige frestaren bakom galler som sår så mycket tvivel han kan hos dem som tar sig tid med honom. Maggie och Michonne är huvudsakligen bekymrade och svåra i varsitt läger, tyngda av ansvar eller grubblerier. Säsongens första del bjuder också på mer experimentella avsnitt, som ett där en svårt sårad Rick tycker sig möta alla de som fallit längs vägen.
Och så kommer en väldigt stor twist, följd av ett ännu större tidshopp.
Efter detta är det svårt att ens uttala sig utan att spoila för mycket, så be warned. En mycket viktig person har lämnat handlingen och tomrummet märks ibland. Men inte så mycket som man hade kunnat befara.
Efter ett stort kliv några år framåt är mycket annorlunda. Judith är fortfarande ett barn, men ett handlingskraftigt och coolt sådant som räddar ett litet gäng med överlevare som kommer bli en allt viktigare del av handlingen, och som på något sätt för med sig den där gamla känslan av TWD: den sammansvetsade lilla skaran som försöker behålla sin mänsklighet och ändå överleva.
Här introduceras också vad som först verkar som det första verkliga brottet mot seriens regler gällande vandrarna: att de inte utvecklas. Så illa är det lyckligtvis inte, men förklaringen är föga uppmuntrande. Som ledare (eller ”alfa”) för en skara nominellt mänskliga varelser som hittat ett eget sätt att överleva (och övergivit alla andra hänsyn) ser vi Samantha Morton. en stenhård mor med mer mänsklig dotter, vars möte med andra människor kommer sätta stora skeenden i rörelse. Inte minst kommer Daryl i mötet med henne påbörja en resa tillbaka från ett sammanbitet och kallt tillstånd som vi sett tillräckligt av. Men priset kommer bli högt.
Morton spelar sin roll helt utan ego (som någon klok recensent skrev om Klaus Kinski i ”Nosferatu” i en rad rad jag lånar med jämna mellanrum). Hennes ’alfa’ saknar helt Negans flair och ’humor’. En person som det nog alltid varit något ’fel på’ upptäcker när skiten träffar fläkten att hon är den typ som kan överleva och leda, i alla fall en viss sorts följare. Ingenting bortom överlevnad och förakt för svaghet betyder något. En scen där hon infiltrerar en plats iklädd en makabert snabbtillverkad ’peruk’ och i ljus röst kommunicerar med en intet ont anande person är svårbeskrivligt kuslig. Det här är den nya fienden: en som kan resonera och förhandla men inte längre tillåter sig att känna och därmed har alla trumfkort på hand. Och som dessutom har kommit på hur man kontrollerar de döda.
Föga uppmuntrande är också relationen mellan de olika lägren: de är inte i konflikt men det är spänt. De träffas inte, med undantag för några individer som ses lite i smyg. Ezekiel försöker samla dem, men för vissa ledare går säkerheten för de egna utöver allt annat.
Här är de stora pusselbitarna som tillsammans kommer lägga en riktigt omskakande bild när hela säsongen har utspelat sig. Det finns otaliga andra bitar, och när man blickar tillbaka återser man otaliga detaljer som oftast fängslade en när man såg dem men går förlorade i skuggan av det större och mörkare.
Ibland känns det också som om luften gått ur serien. Visst handlar det forfarande om överlevnad kontra faktiskt liv, moraliska dilemman och konflikt men kanske har vi gått varvet runt dessa ämnen tillräckligt många gånger nu. Visst hittar de nya infallsvinklar utan att bryta mot sina egna regler men sååå nya är de inte. En zombiesåpa är inte nödvändigtvis någonting fel. Att bara följa människor i världen efter katastrofen genom åren är egentligen precis vad jag vill ibland men ... men vad? Kanske är handlingen egentligen bättre än utförandet? Det känns helt enkelt lite tillgjort lite för ofta.
Men i ett händelserikt avsnitt med både nya och relativt vettiga bekantskaper och en utdragen kamp mot jagande viskare klickar det igen. Lite humor, lite hopp, och spänning. Och ett litet ”nej” från en förment känslolös överlevare med kniven mot strupen. En fiende som vi vill se avpolletterad men i det sista ögonblicket tvingas komma ihåg är en människa. Det där små detaljerna är inte där av en slump. Det handlar fortfarande om avhumanisering och att ständigt streta tillbaka mot det mänskliga - ifrån en värld där våld är ”den enda valutan”, som Ezekiel bittert konstaterar.
Slutsträckan är vad som etsar sig fast. En länge emotsedd marknad och en händelse jag kanske redan föreskuggat tillräckligt i den här texten men verkligen inte förutsåg innan. Det var ett tag sedan ”The Walking Dead” levererade en sådan käftsmäll och ironiskt nog gör det mig mer välvilligt inställd.
I det avslutande avsnittet ser vi något vi nästan aldrig sett förut: vinter. Snöstormar där folk försöker överleva och på något sätt handskas med vad som hänt. Där repliken ”du är inte svag” och avståendet från att döda en person är bland det närmaste vi kommer något förlösande. Plus en rörande räddning som för ett par säsonger sedan hade känts osannolik och krystad men nu plötsligt inte bara fungerar utan ger den där lilla gnuttan hopp som faktiskt behövs här.
Och plötsligt känns det åter självklart att längta efter nästa säsong. Jag vill faktiskt veta vart det tar vägen efter det här.
© Anders Lindahl
2019-10-09
Originaltitel: The Walking Dead: Season 9
USA, 2018
Skapare/show runner: Frank Darabont Angela Kang
Genre: Drama, Skräck, TV-serie
Hemmabio: 2019-09-30
Teman: The Walking Dead Zombies
Ingår i följande teman
