The Looming Tower (2018)
En grundkurs i konsten att inte kunna samarbeta?
- Så det här med martyrer som spränger sig själva och 72 oskulder väntar på andra sidan, är det verkligen vad de förväntar sig?
- Inte bara det. 72 blonda eller rödhåriga oskulder med stor byst och hypnotiska ögon.
- Som svenska tjejer alltså?
Två FBI-agenter försöker reda ut självmordsbombares motivationer.
Den där boken som jag skulle läsa, ja… Skriven av Lawrence Wright, en man med vissa insikter i hur det egentligen gick till när och inte minst
innan USA attackerades av terrorister, 11 september 2001. Den svenska titeln är ”Al-Qaida och vägen till 11 september”. Här överförd till TV-format i en serie som framförallt skärskådar det bristfälliga samarbetet mellan underrättelseagenturerna CIA och FBI under åren närmast föregående attackerna. Särskilt när det gäller sökandet efter en viss Usama bin Ladin. Här etableras rivaliteten genom närstudier av två ledartyper, ansvariga för respektive terroristbekämpningsenhet eller mer konkret al-Qaida-divisionen på respektive byrå. Två distingerade medelålders män som gärna skickar ett ’fuck you’ i den andres riktning när de råkas. Lysande, Sickan.
Båda myndigheterna jagar ledtrådar på var sitt håll om vad bin Laden et al sysslar med, i slutet av det nittiotal där amerikanska nyhetsredaktioner verkar mest upptagna med att nysta i den exakta relationen mellan president Bill Clinton och hans praktikant Monica Lewinsky. Om det låter bekant. Men den pyrande konfrontationen mellan Förenta Staterna och terrornätverket trappas upp, med sprängattentat mot amerikanska ambassader i Tanzania och Kenya 1998. Vi följer händelseutvecklingen främst genom FBI:s perspektiv, och inte minst den nyinsatte agenten Ali Soufan (spelad av Tahar Rahim).
Soufan och hans chef John O’Neill (Jeff Daniels) har en del gemensamt trots sina synliga olikheter. Båda kämpar med lätt komplicerade relationer till sina respektive religioner, islam respektive katolicism. O’Neill har även utvecklat invecklade familjeförhållanden som inkluderar två älskarinnor och en före detta fru. Båda (agenterna alltså) är dock ytterst målinriktade på arbetstid och försöker frenetiskt hitta genombrott i jakten på inte minst Usama bin Ladin som redan finns på radarn hos alla amerikanska underrättelsetjänster. Effekterna av ambassadbombningarna i Afrika tillägnas relativt stort utrymme här. Sammanfallna byggnader och stort antal dödsoffer i rasmassorna, i vad som visade sig vara en föraning om det som skulle hända i New York några år senare.
I ett sidospår försöker Ali Soufan hålla igång relationen till sin flickvän samtidigt som han har väldigt svårt att berätta vad han egentligen arbetar med - eller exakt
var han är när han hör av sig på distans. Vem sade att det skulle vara enkelt? Bill Camp, en typisk karaktärsskådespelare som dyker upp lite varstans numera, har också en rätt betydande roll som FBI-utredare. En som demonstrerar osedvanlig envishet och rutin inte minst när det handlar om att förhöra misstänkta med en balanserad blandning av morot och piska. Metaforiskt, alltså. Det där med direkt tortyr verkar inte ingå i manualen där och då.
Avdelningen på CIA som sysslar med terroristjakten består av den excentriske Martin Schmidt (Peter Sarsgaard) omgiven av ett gäng kvinnor. En stark lojalitet verkar finnas mellan dem. Men motsättningarna ökar alltså mellan olika underrättelseorgan. Skilda arbetsplatskulturer är överhuvudtaget en röd tråd. Hur skapar man ett fungerande samarbetsklimat? Varför kan en speciell grupp kan vara hur lojala som helst mot varandra men inte lita på andra, som trots allt borde befinna sig på samma sida i kampen mot yttre hot? Och hur uppkommer terrorismen egentligen? Serien gör hyfsat seriösa ansatser att förklara sådant också, med exempel på hur rekryteringen är möjlig i länder som exempelvis Jemen. Här finns ibland en nästan dokumentär känsla över de segment som tar plats utanför USA. Scenerna i USA är lite av en såpa mellan varven, inte rent genremässigt, men människor kan ju vara påfallande såpaaktiga i sina relationer både på jobbet och privat. Just oförmågan att skilja på det privata och professionella är till exempel en akilleshäl för John O’Neill. Han har stora ambitioner men är för ohyvlad i kanterna för att smidigt och diplomatiskt kunna frottera sig med alla kolleger och motparter på chefsnivå.
När det gäller att själva åka ut på fältet, kuska jorden runt för att leta ledtrådar så verkar FBI överlägsna. Ändå sitter CIA på stora mängder information som de helst inte vill dela med sig av. De har väl sina skäl, men intrycket är ändå att de representerar roten till kommunikationsproblemet. Och mitt i terroristjakten träder en ny administration in i Vita huset. I de avslutande avsnitten introduceras vi för ett knippe ansikten vi numera känner ganska väl: Dick Cheney, Donald Rumsfeld, Karl Rove, Condoleezza Rice och inte att förglömma, George W. Bush. Hur framställs de? Tja, kort sagt - inte hundraprocentigt smickrande. De har aldrig huvudrollen i den här skildringen, men deras ande svävar över allt viktigt som händer innan… Ja, ni vet.
Det kunde verka tröstlöst att tröska igenom en historisk process där vi har facit och vet att ett stort misslyckande skedde. Men vägen dit är ändå spännande. Och som jag uppfattar det, förhållandevis nyanserat skildrat i de flesta avseenden. Med facit i hand är det svårt att förstå svårigheterna de här stationerna hade att samverka. Konsekvenserna av deras misslyckande är ju något som hela världen påverkats av sedan dess. Själv har jag svårt att komma ifrån den indirekt uttalade slutsatsen att CIA bar mest skuld för att 9/11 inte stoppades i tid, samtidigt som det var de som fick mest utökade befogenheter efter att det hänt.
© Johan Lindahl2019-11-02