Rebell i bojor (1967)
”What we've got here is failure to communicate."
En märkligare och mer existentiell film än svenska titeln bojor kanske låter antyda, mer besläktad med "Gökboet" än "Papillion".
Luke (Newman) anländer till arbetslägret ute på den amerikanska landsbygden efter att ha förstört parkeringsmätare i ett berusat utbrott av vandalism. Det är inte helt lätt att avgöra i de enkla, fattiga miljöerna men det är 50-tal. Han sätter sig snabbt i respekt genom att inte vika sig för alfafången Dragline (veteranen George Stevens, känd från både ”Dallas” och ”Den nakna pistolen”). Den sistnämnde charmas också till slut av nykomlingens kaxiga stil och upphöjer honom till något slags maskot. För det händer grejer när Luke är med! Som att hela arbetslaget plötsligt jobbar extra snabbt och blir klara med en vägsträcka i tid, kanske mest för att förvirra vakterna.
Filmen, likt många andra från sent 60-tal, andas misstro mot myndigheter. Fängelsechefen som med sin ljusa röst förmanar och varnar, de hårda men inte alltid utstuderat sadistiska vakterna och den tyste gevärsskytten i solglasögon som fyller alla med bävan representerar ’the man’, makten som måste blidkas och vars regler gäller. Men som kan överlistas, även om priset ibland är högt. Luke utmanar dem på rent vres, ibland närmast som ett tvångsbeteende, men med glimten i ögat och en medvetenhet om var gränsen går. Han lyder och säger ’boss’ men ser sig inte som en fånge. Det blir värre när han inte får gå på sin mors begravning. Henne hinner vi innan dess träffa i en känslomässigt komplex scen som sätter Luke i ett sammanhang och visar en sårbar människa bakom det ständiga leendet.
”Jag planerar aldrig någonting”, avslöjar han direkt när han får beröm för ännu en skickligt uttänkt rymning. ”En lagom siffra”, motiverar han ungefärligen valet av 50 när han slår vad om hur många ägg han kan äta på en timme. Med undantag för en evighetslång sekvens där en kvinna tvättar bilen på ett utstuderat vis för att riktigt plåga de stackars fångarna i närheten är väl äggscenen filmens muntraste stund, om än med en inbyggd, gnagande oro.
Luke blir en ikon för medfångarna, men ogillas förstås av makten. Den ekvationen är enkel men annat i filmen är mer komplicerat. Är han hovnarr eller hjälte för Dragline? Hur bemöts han när de väl ser ut att ha knäckt honom. Det handlar nog inte om ett äkta broderskap olycksbröder emellan. Rymningarna resulterar i minnesvärda och ibland triumferande scener men vad är Lukes mål?
Slutet är lämpligt kluvet, ett där man tar med sig olika saker beroende på vad man väljer att fokusera på. Den återkommande religiösa symboliken parad med Lukes verbala duster med Gud erbjuder stoff för många avhandlingar inom både teologi och dramaturgi. Och mitt i alltihopa får man inte glömma att nämna hur välspelad den är, inte minst av Stevens. En intressant film!
© Anders Lindahl
2019-09-21
Originaltitel: Cool Hand Luke
USA, 1967
Regi: Stuart Rosenberg
Med: Paul Newman, George Kennedy, J. D. Cannon, Robert Drivas, Lou Antonio, Strother Martin, Jo Van Fleet
Genre: Drama
Teman: Fängelsefilmer
Ingår i följande teman
