Instant Family (2018)
Fartfyllt om familj i förändring
Inspirerad av verkliga händelser, deklareras direkt i förtexterna. Och av extramaterialet framgår att här finns viss verklighetsbakgrund i form av regissörens egna erfarenheter. Även om nu filmen åtminstone inleds i ett rasande tempo och radar upp ren slapstick omkring konsekvenserna av att snabbt utöka sin familj, så är det också uppenbart ett litet Labour of Love för regissör Anders. Det svänger snabbt känslomässigt i filmen som dock lyckas ha täckning för svängningarna i fråga och framkalla de reaktioner som eftersträvas. Som helhet är den svåremotståndlig, även om det kanske trycks lite, lite för mycket på de förväntade knapparna i avrundningen.
De är husfixare och väldigt händiga. Just hur de så elegant och effektivt får ordning på torpet och gör det till sitt drömhus hinner vi inte tillbringa så mycket tid med. Men där har de tydligen en talang. Däremot saknas något annat för det fortfarande relativt unga, men knappast naivt nyförälskade paret som på något vis kanske bestämt sig för att barn inte ska vara en del av livsekvationen. Eller ska det? Något sätter igång en process som leder fram till att de tar hand om inte bara ett, utan tre, barn samtidigt. Varav en tonåring. Här slåss alla möjliga dimensioner och intersektionella bryderier konstant om utrymmet under knappt två timmar. Det är ofta väldigt roligt, som i rådgivningen med de två till synes helt osynkade kvinnorna som lägger upp spelplanen och förklarar hur fosterfamiljesystemet fungerar. De kanske matchar varandra lite bättre än man tror från början. Så har vi gruppen av potentiella fosterföräldrar med sina återkommande möten för att få stöd och höra de andras bekännelser om allting som inte fungerar som tänkt. Och inte minst dramatiken i hushållet där det först verkar flyta på ovanligt smidigt, innan det verkligen inte alls gör det.
Mark Wahlberg och Rose Byrne, samt birollsinnehavare som Octavia Spencer i all ära. De gör egentligen alla sina jobb efter omständigheterna fläckfritt. Men de här barnskådespelarna är något slags uppenbarelser i sig själva. Annars skulle mycket av filmen ha fallerat. Vilket det inte gör. Det går säkert att skildra ämnet ifråga än mer insiktsfullt och allvarsamt. För det här är trots allt upplagt med betoning på komedi, men samtidigt har det som i all skicklig filmkonst med underhållningsuppdrag förmågan att gjuta samman de här enheterna. Att roa och oroa. Spontant kommer jag tidigt att associera till ”The Big Sick” av anledningar jag inte är helt klar över. Kanske främst för kombinationen av allvar och akut situationskomik som verkar befinna sig på ungefär samma spelplan.
Minnesvärda scener staplas på varandra i långa sammanhängande stycken. Som i alla amerikanska familjefilmer värda namnet ska det klämmas in en Thanksgiving-scen där konflikter uppstår. Kaos vid frukostbordet och i anslutning till badrummet. Rejäla sjok av göra bort sig-sekvenser och kraftfulla upprensningsaktioner när föräldrarna, som de nu ändå kan kallas, jagar unga män med dåligt inflytande på deras tonårsdotter. Som kanske eller kanske inte acklimatiserat sig och möjligen fortfarande hoppas på att den riktiga biologiska mamman ska komma tillbaka in i bilden. Diskussioner kring motivationer och varför mer välbeställda familjer åtar sig att ta hand om barn som inte är deras eget kött och blod. Vilka är de innerst inne? Många misstag begås. Många. Manipulation utövas. Allehanda olyckshändelser inträffar med mer eller mindre bloddrypande konsekvenser. Men nästan alltihop är engagerande och en emotionell bergochdalbana att rekommendera. Dessutom syns en eller annan svensk ryggsäck i bild, men sådan produktplacering får jag väl inte precisera mer än så i den här texten.
© Johan Lindahl
2020-03-14
Originaltitel: Instant Family
USA, 2018
Regi: Sean Anders
Med: Mark Wahlberg, Rose Byrne, Isabela Merced (fd Moner), Gustavo Escobar, Julianna Gamiz, Octavia Spencer, Tig Notaro, Margo Martindale, Julie Hagerty, Joan Cusack
Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2019-02-27
Hemmabio: 2019-07-15
