Rollerball (1975)

Filosofi, våldssport och inredningsdesign

"You tell me I'm free, then you want me to compromise. To sell out my soul, you say you'll make it worthwhile ..."

En rad av Fish, från "The Company", nådde mig från stereon när jag skrev den här recensionen, och kändes ganska passande.

Efter att ha genomlidit John McTiernans häpnadsväckande usla remake kändes det vettigt att se om originalet och kolla om den var så bra som jag hade för mig. Vad jag fann var att den faktiskt var ännu bättre.

Pröva att applicera frågan "vad handlar den om" på de båda versionerna av "Rollerball". Vad gäller originalet känns det för mig klart som kristall: den handlar om individualism. För remaken skulle jag inte kunna komma på ett svar förutom en lång harang om att den faktiskt inte lyckas handla om någonting över huvud taget.

"Rollerball" är en 70-talsfilm i ordet bästa bemärkelse. Science fiction vågade då vara allvarlig och subtil i sitt eventuella budskap på ett sätt som med undantag för A.I. känns nästan förbjudet nuförtiden. Folk var väl inte smartare då, antar jag, men filmskapare vågade definitivt tro på tittarens intelligens i högre grad. Och var är alla konstiga scener nuförtiden? De där som man undrar vad de betyder och antingen älskar eller hatar men i vilket fall som helst respekterar eftersom det känns som om det var viktigt för regissören att ha med dem. Sådana finns det i gamla "Rollerball".

"Rollerball" har vad man förväntar sig; härliga retrofuturistiska miljöer, stämning och spänning, men den har också mycket mer. Den har byggt en värld som känns sannolik och skrämmande och som utgör en stor och relevant del av filmens handling. Bolag, snarare än regeringar, härskar över världen. Massorna åtnjuter ett till synes lyckligt liv i materiell bekvämlighet, men där de också förväntas att låta de få styrande göra som de vill, utan ifrågasättande, utan att man ens vet vilka de är. Direktörerna är osynliga gudar.

Titelns Rollerball, där lagen åker motorcykel och rullskridskor i en velodrom och med hjälp av brutala slag och tacklingar ska lyckas slänga ett tungt järnklot i "mål", är en blodig hybrid av amerikansk fotboll och slagsmål. Kopplingen till gladiatorspel är lätt att dra, men sporten är inte något riktigt så enkelt som en ventil för människors blodtörst. Den har skapats av en specifik anledning - för att visa på det meningslösa i individuell strävan. Spelare inte bara kan dö - det hör till poängen. Laget - liksom ett företag - lever vidare. Frågan är förstås om det ens kan kallas en sport.

Jonathan är den största stjärnan, och genom detta motverkar han alltså till viss del sportens syfte. "Det var inte meningen att någon skulle bli större än spelet", får han veta, och ombeds att säga upp sig. Istället för att lyda och ta det fortsatta liv i ännu större lyx som han utlovas börjar han tänka, vilket förstås är ännu värre. Hans trotsighet har kanske sin upprinnelse i ett styrelsebeslut där hans fru, den enda kvinna han älskat, tas ifrån honom för att bli hustru åt en direktör. Jonathan stannar hos laget, där för övrigt Mark Graison från serien Dallas också spelar, och börjar på fritiden försöka luska ut saker om världen som han tidigare aldrig reflekterat över.

Är "Rollerball", genom sin fokusering på individen kontra massan, en antikommunistfilm? Jag vet faktiskt inte. Om den är det, så är den bra mycket mer nyanserad och vuxen än den kritik man lätt kan läsa in i exempelvis gamla Invasion of the Bodysnatchers, där kommunismen likställs med att bli en robot, att helt ge upp sin personlighet till förmån för kollektivets strävan. Det styre som målas upp i "Rollerball" är väl snarast kapitalismen tagen till en konsekvens där den ironiskt nog gränsar till kommunism. Jag tror att filmen har ett bredare tema, att den borde betecknas som filosofisk snarare än politisk. Bör man nöja sig med materiellt välstånd, om det innebär att man frånsäger sig ansvar och all möjlighet att påverka vad som händer i stort? Jonathans exfru säger under ett samtal med honom att frihet är detsamma som ett gott och bekvämt liv. Hur dumt det än låter, känns repliken inte osannolik. Vissa tycker nog så. Och är Jonathan, å andra sidan, någon vidare protagonist att identifiera sig med och hylla när han utan att tveka dödar motspelare i sin kamp att göra mål?

Men man kan se den utan att fundera. Under filmen får vi se tre matcher, alla i slutspelet av Rollerball-säsongen, där Jonathans Houston-lag kämpar sig mot finalplats. På ett plan kan man faktiskt se det som en sportfilm - åtminstone den andra matchen fungerar riktigt bra på det klassiska sättet, med svåra opponenter, nya hårda regler och höga insatser. Det blir spännande, helt enkelt, och frågan är om sporten inte skulle fungera i verkligheten, även utan dödsfall och övervåld.

Miljöerna är, som sagt, enastående. Nuförtiden verkar fantasin i scenografin till stor del ha ersatts av en överenskommelse om hur det ska se ut i framtiden. Här finns tidstypiska rum, på så sätt att det tydligt är framtiden sedd genom 70-talets ögon, men också en stor påhittighet. Direktör Bartholomews (Houseman) relaxrum är ett bra exempel, och den dator i Genève där den ocensurerade kunskapen ur världens samlade böcker lagrats är en härligt bisarr skapelse. Att datorn dessutom är väldigt svår att få ett vettigt svar ur gör förstås det hela bara ännu bättre.

Den möjligen allra bästa scenen säger för mig allt, för andra kanske ingenting alls. Mot slutet av en lång fest ger sig ett berusat sällskap ut på ägorna med ett skjutvapen. Skrattande skjuter de sönder träd efter träd och ser förtjust hur de slukas av lågor. Fantastisk scen - fråga mig bara inte varför.

"Rollerball", den enda version som borde finnas, är klok, visuellt och intellektuellt fascinerande och faktiskt ibland rörande. Som science fiction ska vara.

© Anders Lindahl
2002-06-03

Originaltitel: Rollerball
USA, 1975
Regi: Norman Jewison
Med: James Caan, John Houseman, Maud Adams, John Beck, Moses Gunn, Pamela Hensley, Barbara Trentham

Genre: Action, Sci-fi
Teman: Livsfarliga sporter

Relaterat: Rollerball (2002)

Ingår i följande teman

Sök