The Little Hours (2017)
Småputtrig provokation utan påtaglig poäng
- Hur förökar sig munkar och nunnor? Genom celldelning, så klart! Den gamla vitsen har du säkert hört. Och historier som den här har vi väl också stött på lite till mans och kvinns genom åren. Det finns ju alltid något lockande i korsningen mellan det sakrala och det syndfulla. Det som inte förmodas förekomma. Förbjudna frukter och sådant. Medeltidsskrönorna i ”Decamerone” har väl omvandlas till film förut och här följer ytterligare sentida försök att gjuta liv i berättelser om just vad som kan tilldra sig bakom klosterväggarna.
En odräglig adelsman blir varse att hans hustru idkar utomäktenskaplig älskog med en av tjänarna i hushållet. Tjänaren ifråga finner för gott att fly. Ett välgrundat beslut med tanke på husbondens härskartendenser och akuta hämndbehov. Tursamt nog hittar flyktingen härbärge i ett närbeläget nunnekloster, som drivs av en präst och en abbedissa med vissa svårigheter att hålla sina adepter i styr. På prästens inrådan låtsas tjänaren vara dövstum för att inte hunsas eller utnyttjas på något sätt av de yngre systrarna i sällskapet.
Men planen slår inte riktigt ut som tänkt. Inte när klostret rymmer den giftaslystna Alessandra, vars familj skänker stora pengar till kyrkan medan hon själv inget hellre vill än att komma därifrån och bli en vanlig anständig familjefru. Eller folkilskna Fernanda med sitt heta temperament och en hel del hemligheter. Det senare gäller även Ginevra som gärna springer med skvaller men också intresserar sig för nykomlingen. En härva uppstår. En biskop behagar hälsa på mitt i oredan. Lite vad som helst kan hända.
Men riktigt vad som helst händer inte. Filmen blir en bitvis roande studie i mänskliga svagheter, med ett tonfall som aspirerar på en mer utpräglad absurdism än den egentligen faktiskt förmedlar. Jag gillar ansatserna samtidigt som ”The Little Hours” aldrig riktigt kan bestämma sig för vilket tonläge den egentligen utgår från. De har ändå haft lite kul med en troligen begränsad budget, plockat ihop en bunt begåvade skådespelare och satt igång. Miljön med ett medeltida Italien, som väl inte är att betrakta som nation vid den här tidpunkten utan består av olika sinsemellan stridande städer och regioner, bildar en brokig bakgrund som i sig väcker intresse. I alla fall om man är intresserad av historia i allmänhet och medeltiden i synnerhet. Filmen utgår från förhållanden som delvis är historiskt belagda men gör aldrig direkt anspråk på att skildra någon totalt verklighetsförankrad miljö. Tror jag. Dialogen är påtagligt anakronistisk och tonfallet lätt nonchalant postmodernt mitt i den medeltida föreställningsvärld som den är nedsänkt i.
Det är verkligen en smaksak om det här ger något överhuvudtaget. Själv har jag i alla fall småroligt, framför allt åt Aubrey Plazas argsinta porträtt av en klostersyster som förmodligen helst alltid velat vara någon annanstans i livet. Men samtidigt saknas, enkelt uttryckt, ett lyft. Och en tydligare känsla av ett syfte med filmen. Allt är lite lagom småfinurligt, men exakt vad är poängen?
© Johan Lindahl
2019-10-12
Originaltitel: The Little Hours
Kanada/USA, 2017
Regi: Jeff Baena
Med: Alison Brie, Dave Franco, Kate Micucci, Aubrey Plaza, John C. Reilly, Molly Shannon, Fred Armisen, Jemima Kirke, Nick Offerman, Paul Reiser
Genre: Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2018-01-27
Hemmabio: 2018-02-19
Teman: Medeltiden
Ingår i följande teman
