Once Upon a Time... in Hollywood (2019)

Sagan om en förflydd filmfabrik enligt farbror Quentin

Tarantino. Han har sina egenheter och lätt igenkännliga drag. Flera av dem finns, inte oväntat, med i hans nionde långfilm (förutsatt att ”Kill Bill”-projektet räknas som en sammanhängande story). Numera poängteras alltid i marknadsföringen vilken i ordningen det är, kanske främst för att han lovat eller hotat med att sluta efter nummer tio. Att regissörer med lång karriär bakom sig ibland förannonserar sin avgång eller självvalda pension är inte precis ett nytt fenomen, men om man tar, säg, Steven Soderbergh som exempel så bör man alltid ta sådana besked med en saftig nypa salt. Då talar vi kanske om en mer produktiv arbetsnarkoman än den ofta mer långsamt arbetande Quentin T. Men ändå.

Han tar gärna några år på sig mellan produktionerna. Men när de väl kommer lyser noggrannheten igenom. Och den här gången är filmen både synligt noggrann, ofta nästan demonstrativt vaggande fram med långa dialoger och svepande överblicksbilder innan allt exploderar i övervåld. Alltså, ingen Tarantino-film utan vildsinta våldsexcesser, men de är ändå förhållandevis sparsamt förekommande här. Kanske för att förstärka effekten när det väl smäller. Kanske för att det här inte krävs så mycket av den varan utom i en speciell sekvens med ett speciellt syfte. Och det syftet är svårt att diskutera utan att säga lite mer om filmens handling än vad som är tillrådligt utan väl synlig spoilervarning. Så jag står över den diskussionen för ögonblicket.

I centrum står i alla fall Leonardo DiCaprio och Brad Pitt som en filmstjärna lite på dekis respektive hans stuntman/chaufför/allmänfixare. Året är 1969 och Hollywood, som skildras kärleksfullt men inte utan skavanker, står på gränsen mellan något slags gammal skola där huvudpersonen Rick Dalton (DiCaprio) i grunden hör hemma och en nyare våg av mer fritänkande personligheter liksom en omgivande hippiekultur som Dalton själv ser på med märkbar avsmak. Själv börjar han bli en smula bedrövad över insikten att han passerat krönet på sin karriär och nu erbjuds italienska spaghettiwesterns som alternativ, något han ser på med mindre förtjust sinnelag. Dock får han chansen att göra något liknande en ’riktig roll’ i en gammal hederlig amerikansk western och börjar så sakteliga skärpa till sig. Han får chansen att briljera efter insikten att överdrivet alkoholintag under pågående inspelning inte är av godo i sammanhanget. Här finns också några minnesvärda scener där Dalton möter en mycket ung motspelerska av den ytterst målmedvetna och brådmogna sorten och några oväntat djupgående dialoger utspinner sig.

Brad Pitt som hans assistent Cliff Booth lever i en sorts symbios med sin arbetsgivare och har i övrigt inte fullt så mycket att göra som han skulle önska, van att ta smällar men ansedd som besvärlig av nyckelpersoner i branschen och dessutom omgiven av envisa rykten om att han en gång ska ha tagit kål på sin hustru och kommit undan med det. Exakt hur det är med den saken är tämligen oklart. Vilket också påverkar hur vi som publik förväntas se på honom. Är han en sympatisk antihjältefigur eller ytterst tvivelaktig och genomsyrad av moralisk röta i grunden? En missförstådd otursförföljd knegare eller en mycket slug herre med ett mörkt förflutet? Själv klagar han inte så mycket efter omständigheterna, särskilt inte i jämförelse med sin alltmer desillusionerade arbetsgivare Dalton.

Parallellt med detta följer vi Sharon Tate (Margot Robbie). Skådespelerskan och Roman Polanskis dåvarande fru med ett alldeles för kort liv. Ja, i princip alla med intresse för den här historien och perioden i drömfabriken vet väl i stora drag vad som hände. Men vilken bäring har det på berättelsen och vad är huvudsyftet med hennes närvaro? Den ofrånkomliga frågan följer med filmen fram till finalen. Vi möter henne som en ytterst levande person. Lite av en hippiementalitet kan skönjas där också, och hon tillhör en partyglad kultur som etableras i en tidig scen. Där står en aningen bitter Steve McQueen (Damian Lewis) vid sidan av en hoper glada dansare kring poolen och förklarar hur de oortodoxa familjeförhållandena i Polanski-hushållet egentligen ser ut. Och hur märkliga de ter sig för honom - som möjligen själv hade hoppats på en chans att få just henne. Smått syrliga vibbar märks också i skildringen av karatelegendaren Bruce Lee, vilket upprört en del. Han syns också bara i några kortare scener men framstår enkelt uttryckt som en smula arrogant. Nu ska noteras att Tarantino valt sin titel med omsorg. Han har sin högst egen personliga vision klar, minutiöst visualiserad och presenterad men kanske inte alltid med den bokstavliga, dokumenterade sanningen som sitt högsta ideal. Kan man inte få servera en liten saga med en egen tolkning av delvis kända och andra mindre kända företeelser i den filmbransch som han bevisligen älskar så högt? För det är uppenbart en kärleksförklaring till Filmen i sig. Ett nostalgiskt tillbakablickande på det allvar och den passion som många i branschen demonstrerade och som han kanske saknar i dag. ”Once Upon a Time…” är oftast inte så visuellt påträngande eller angelägen att briljera med tekniska extravaganser. Men den är gjord för att ses på stor duk, att dras in i och komma de här personligheterna, fiktiva såväl som de med verkliga förebilder, in på livet.

Även om konflikter är en del av branschen, så är det något av en idyll som hotar att krossas. Här huserar även ett gäng unga människor som valt ett liv utanför det vanliga samhället och skapat ett kollektiv. Deras ledare har gått till historien som superpsykopaten Charlie Manson, men som person syns han bara ytterst marginellt i filmen. Efterföljarna däremot spelar en större roll. Exakt hur Tarantino väljer att gå tillväga med det förväntade klimax som de kan bli upphov till är något som man bör få chansen att upptäcka själv längs vägen.

Och som brukligt har ett antal kända skådespelare valt att ställa upp för underbarnet (som numera varken är ett barn eller en ungdom eller ens ung vuxen utan en av de mest etablerade regissörerna någonsin). Al Pacino kanske medverkar i fem minuter, men det är ganska viktiga minuter. Damian Lewis som Steve McQueen troligen ännu kortare tid men effektivt utnyttjad. Kurt Russell tittar in, liksom ett flertal av de skådespelare som tenderar att vara med någonstans när Tarantino gör en ny film. Jag tror inte jag såg Samuel L. Jackson någonstans, men kan ha blinkat på fel ställe.

© Johan Lindahl
2019-09-05

Spoiler

Originaltitel: Once Upon a Time... in Hollywood
USA/Storbritannien/Kina, 2019
Regi: Quentin Tarantino
Med: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Emile Hirsch, Margaret Qualley, Timothy Olyphant, Julia Butters, Austin Butler, Dakota Fanning, Bruce Dern, Mike Moe, Luke Perry, Damian Lewis, Al Pacino, Nicholas Hammond, Samantha Robinson, Lorenza Izzo, Costa Ronin, Lena Dunham, Kurt Russell, Zoë Bell, Michael Madsen

Genre: Drama, Historia
Svensk biopremiär: 2019-08-16
Hemmabio: 2019-12-27
Teman: Meta

Ingår i följande teman

Sök