Roberto Succo (2000)

Trots galenskap och mord blir verkligheten allför tråkig

Roberto Succo" sägs vara baserad på verkliga händelser som utspelade sig under mitten av 1980-talet. Jag har inte kollat om det finns någon sanning bakom detta påstående, men det skulle kunna förklara lite av filmens svårigheter. Att göra en film som bygger på verkligheten kan vara problematiskt. Filmskaparens frihet att bygga upp filmen på bästa sätt begränsas av en verklighet som inte alltid följer de narrativa riktlinjer vi är vana vid. Även för en erfaren och skicklig regissör kan det vara en stor utmaning och ett vågspel att ta sig an verkligheten. Om man som regissören och manusförfattaren Cédric Kahn inte kan bestämma sig för vad det är för historia man vill berätta, ja, då är man i en verklig knipa.

De första bilder vi får oss till livs i filmen är en brottsplats av den mer magvändande sorten. Två offer ligger över varandra i ett blodigt badkar. Det borde ju sätta tonen i filmen ganska rejält kan man tänka sig. Vi hoppar därefter fem år framåt i tiden och stiftar bekantskap med Roberto Succo när han på en fransk bar raggar upp den unga tjejen Léa. Fast han kallar sig då Kurt och låtsas vara engelsman. En bra bit av filmen får vi sedan följa Roberto och Léas förhållande. Ska man vara snäll kan man säga att denna överlånga sekvens tjänar till att visa upp hur de paranoida och mer psykotiska dragen av Roberto förtydligas. Ska man vara ärlig kan man istället säga att det är en halvtimme, trekvart av gäspningsframkallande seghet. Överlag präglas hela filmen, såväl i agerande och foto som i berättande, av en stor slapphet. Det verkar inte finnas någon som helst entusiasm bakom filmen och det som syns på duken är slentrianmässiga scener som tröstlöst radas på varandra. När vi efter hand börjar få ta del av Succos olika brott, som kidnappning, bilstöld och mord presenteras vi för en rad namnlösa offer som vi inte får en chans att skapa några känslor för och brotten är lika omotiverade för oss som de är motivlösa för karaktären Succo. Det finns helt enkelt ingen anledning att engagera sig i någon av personerna i filmen.

Först efter en timme eller så av förlöpt film introduceras någon form av protagonist i gestalt av polismannen Thomas. Denne börjar en jakt på Succo och filmen blir därefter emellanåt en traditionell polisfilm. Men att presentera en ny huvudperson efter halva filmen är väl inte helt lyckat, eftersom vi då redan har tröttnat på det mesta i denna film. Thomas får inte heller han möjlighet att väcka liv i något engagemang från betraktaren och det hela maler på på samma trötta sätt, men i en lite annorlunda genre än tidigare. Tempot höjs visserligen några steg men det hela känns fortfarande bra ointressant.

Roberto Succo är med all önskvärd tydlighet galen och även om det inte finns metod i hans galenskap så finns det i alla fall vissa komiska poänger. Ibland kan man inte undgå att småskratta åt hans absurda påhitt, lögner och uttalanden. Samtidigt blir skrattet inte långvarigt då man påminner sig om att det roliga i situationerna har sitt ursprung i en galenskap som bär blodiga förtecken. Men jag skulle ändå inte vilja använda klyschan att skrattet fastnar i halsen, för det förutsätter att man är betydligt mer intresserad av vad som händer på duken än vad jag förmår mig till att vara. För att säga något positivt som omväxling så är det att debuterande Stefano Casseti gör ett bra försök i sin skildring av den svårspelade karaktären Roberto Succo, men i likhet med övriga skådespelare så får de ingen chans att riktigt visa vad de går för under författaren och regissörens Cédric Kahns tafatta och ogenomtänkta hantverk. Kahns förra film heter "L'Ennui" och det betyder enligt mitt lexikon tråkighet och tristess. Den titeln hade Kahn kunnat återanvända på sin film om Roberto Succo.

© Andreas Hallgren
2002-01-31

Originaltitel: Roberto Succo
Frankrike / Schweiz, 2000
Regi: Cédric Kahn
Med: Stefano Casseti, Patrick Dell'Isola, Isild Le Besco m.fl.

Genre: Drama
Teman: GFF2002

Ingår i följande teman

Sök