Agent 007 ser rött (1963)
Den andra. En av de bästa.
Det är bra när man kan samarbeta, eller hur? Särskilt över de hårt markerade gränserna under det kalla kriget. En fälla gillras av den numera sägenomsusade organisationen SPECTRE. Inte lika etablerade i folkmun då som nu kanske, eftersom det handlar om den blott den andra filmen i ordningen om James Bond. Sett i längre perspektiv fortfarande en av de bästa. En handfull gånger har jag kanske sett den, men hittills inte kommit till skott med att skriva något. Förrän nu.
Egentligen är det just här många av de speciella karaktärsdragen i konceptet etableras. De fanns inte på plats i alla detaljer i ”Agent 007 med rätt att döda” året innan. Det är nu standarden sätts, rutinerna och de återkommande igenkänningsblinkningarna till publiken. Q-sektionens verktygslåda. Bara en sådan sak. Det är fortfarande något rätt uppfriskande med den noterbara behärskning som råder. Ta det där som en Mr Jerry Seinfeld kommenterat, att alla Bond-skurkar vid den klimaktiska konfrontationen med 007 i princip förkunnar ’nu ska jag avslöja hela min plan om världsherravälde och sedan sätta dig i min dödsmaskin som inte fungerar’. Det finns ett sådant litet brandtal här, men det har inte blivit sådär parodiskt översvallande - ännu. Mycket av det som var helt okej under 1960-talet kanske inte är det i dag. Bond
skulle vara en manschauvinist och rörde sig i en värld där hans öppna arrogans var en tillgång. Även om han själv har en hel del tur och får hjälp från oväntat håll när han ska ta itu med sina uppdrag. Här är han, även med vetskap om att han förmodligen går in i en fälla från början, ändå ovetande om exakt
hur mycket av en bricka i ett spel han är under större delen av filmen.
Det som Hitchcock kallar en
McGuffin, något eftertraktat objekt som ska sätta handlingen i rullning är i det här fallet en typ av krypteringsmaskin som ska knyckas från ett konsulat. I Istanbul närmare bestämt. Där får Bond assistans av gästvänlige agenten Kerim Bey (Pedro Armendáriz i sin sista roll) med sitt imponerande kontaktnät och inte minst halva släkten på avlöningslistan, enligt principen ’blodsband är aldrig fel när man vill kunna lita på folk’. Dessutom underhåller han andra kontakter bland romer som bor ute i ett läger och där även Bond gör ett besök. I Istanbul råder ett slags samarbetsklimat där agenter från båda sidor i öst-västkonflikten och inte minst dess respektive bulvaner vet om att man spionerar på varandra men låter bli att skruva upp konflikten till en överhettad nivå. Inte förrän nu, när SPECTRE skickar dit en kallhamrad kille för att bringa kaos och använda Bond för sina dunkla syften. Han spelas av Robert Shaw, senare bekant för ”Blåsningen” och ”Hajen”. Och givetvis har vi även en för tiden typisk Bondbrud, i form av plikttrogna sovjetiska konsulatmedarbetaren Tatiana Romanova (Daniela Bianchi) som accepterar uppdraget att utnyttja Bond i det egna landets intresse. Själv ovetande om att hennes överordnade, den härligt parodiska Rosa Klebb (Lotte Lenya) nu i själva verket arbetar för…gissa vilken orosskapande organisation.
Där har vi förutsättningarna för en klassiskt elegant, sober och snyggt iscensatt spionmelodram. Det är just elegansen, klacksparksattityden och den strama sofistikationen som gör det här till en av de mest kanoniserade, referensvärdiga Bond-filmerna. Den alltid oklanderligt ekiperade 007, utom när han slår sig lös i sänghalmen med någon kvinna, vilken nu företrädesvis är den blonda och charmerande Tatiana som verkar ha ett gott hjärta och i stort sett bara vill göra sin plikt för staten. Men även hon är en bricka i elakt spel. Med dagens mått går det relativt långsamt framåt, men här finns en räcka scener att minnas och återvända till. Prologen där vi luras tro att Bond själv är ett minne blott, vilket visar sig vara en övning i fiendelägret. Den mindre politiskt korrekta, men färgstarka sekvensen i (med dåtida terminologi) zigenarlägret. Förvecklingarna på tåget där Bond och hans verkliga nemesis konkret möts öga mot öga första gången. En jakt inkluderande helikopter, enligt uppgift en hyllning till Alfred Hitchcocks än mer legendariska thriller ”I sista minuten”. Vid närmare eftertanke kanske hela idén att låta så mycket av handlingen tilldra sig på ett tåg också hämtades från Hitchcock.
Numera tillgänglig i Bluray-format är bilden i stort sett kristallklar; några mörkerscener kan se lite svårtydda ut, men inte närmast ogenomträngliga på det sätt man kan notera exempelvis om man råkar se nattscener ur filmer från den här perioden på, säg, Netflix eller andra jämförbara strömningsplattformar. Bluray borde i det här läget vara det bästa allmänt tillgängliga sättet att konsumera filmer från några decennier tillbaka och få dem att så långt möjligt motsvara kvaliteten och de konstnärliga intentionerna hos upphovsmakarna när det begav sig.
Stil.
Stil. Har jag nu betonat det tillräckligt? Det är vad det handlar om. Allt annat kan ifrågasättas och plockas isär, med ett postmodernare perspektiv på allting både i filmväg och hur man betraktar världen. Men det här är just en av de stiligaste representanterna för den tidiga James Bond-eran. De kommer aldrig att göras precis på samma sätt igen, på gott och ont. Det kanske inte är lönt att ens försöka.
© Johan Lindahl2019-09-29