Manos: The Hands of Fate (1966)

En av de bästa sämsta någonsin eller…?

Att slutgiltigt försöka slå fast vilken som är den sämsta filmen genom alla tider har - proklamera det nu i kör - blivit ganska meningslöst. Vad räknas överhuvudtaget som en nominerbar film överhuvudtaget numera? Min spontana standardreaktion när någon säger sig precis ha sett den sämsta någonsin, är nästan alltid tanken att nej, det finns definitivt några tjommar i Motala eller Mumbai som satt ihop något ännu mer monstruöst i sin källare och visat för familjen samt ett sjok av de närmast sörjande.

Men det har ändå utvecklats ett slags kanon över kultförklarade kreationer som tävlar om titeln ’sämsta filmen någonsin’, åtminstone på ett inofficiellt plan. Poängen med flera av dem är dock att den där, på sitt sätt prestigefyllda, superkalkonstämpeln kräver något mer än bara allmänt dålighet. Det ska finnas något minnesvärt över misslyckandet. Något som, i den klassiska formuleringen gör det ”så dåligt att det blir bra”. Mest kända exemplet är nog fortfarande ”Plan 9 from Outer Space”. Ett annat är ”Manos - the Hands of Fate”. De tillkom i stora drag under samma dynamiska era där man kan ana att en viss överdriven optimism hos entusiastiska unga (eller rentav medelåldriga) filmskapar-wannabees ledde till pretentiösa produktioner med oanade höjder (eller djup) av inkompetens; filmer som på något sätt ändå fick en publik distribution, långt innan dagens teknik där vem som helst kan publicera vad som helst och nå betydligt fler än just den närmaste omgivningen.

Det var väl principdiskussionen. Det ska alltså finnas något minnesvärt i misären. Har ”Manos” något av detta? Ja, åtminstone delvis. Inspelad i och kring El Paso i sydvästra Texas av en grupp individer där ingen egentligen vet vad de håller på med. Utom möjligen musikmakarna. Deras ofta lagom dissonant dribblande slow jazz-score skvallrar om filmens allmänna ambitioner att frammana suggestionskraft och skräckfilmsstämning med seanser i nattmörker, barn i fara och repliker som ska eka av ödesmättad hotfullhet. Med lite mer kompetens på alla andra plan kunde det här kanske rentav har blivit en kultfilm av andra orsaker. Med ett manus för högst en halvtimme och en speltid som trots allt bara marginellt överstiger en timme så är det inte alltför mycket av ditt liv som slösas bort om du händelsevis av kuriosaskäl letar upp det här. (Vilket man förslagsvis enklast gör via YouTube eller sajten archive.org, åtminstone så länge filmen tillåts husera inom Public Domain.)

Familj på utflykt. Flickebarnet i baksätet klagar, men de ska ju snart vara framme. Någonstans på väg mot ett vagt preciserat semestermål svänger de in på en avtagsväg för mycket, men mannen vid ratten (tillika regissören själv) är aldrig orolig.
- The sign pointed this way! upprepar han ett par gånger med emfas, på väg genom ett landskap som inte är fullt så naturskönt och lockande som samme regissör tror att det är, med tanke på hur länge kameran kan tillåtas vila på omgivningarna kring vägen.

Återkommande företeelse i marginalen är ett ungt par som ständigt hittar nya ställen att parkera sin cabriolet för att kramgosa och kröka till. Vanligtvis avbrutna av patrullerande poliser som tycker att de ägnar sig åt förargelseväckande beteende på allmän plats.
- Whatever it is you’re not doing, go don’t do it somewhere else! förkunnar en av de upprörda lagväktarna i vad som måste vara filmens bästa replik. Den harmoniska supernormala familjen å sin sida anländer till slut till en synbart öde gård där bara en mystisk Mr Torgo förklarar att han ’tar hand om stället medan husbonden är borta’. Motvilligt får de stanna över natten i brist på bättre alternativ. Det är inget gästvänligt ställe och de illavarslande tecknen tornar efterhand upp sig ett efter ett efter ett… Vaktmästaren med sina ständiga nervösa ryckningar upprepar alla sina favoritfraser, alltmer obegripliga men klart olycksbådande. Mönstret att allting som tycks viktigt ska upprepas minst en gång visar sig vara dialogens främsta signum. Men någon form av överdriven tydlighet kanske krävs när manusprocessen verkar ha inkluderat ett stadigt intag av marijuana, eller någon skojig skogssvamp med suggererande egenskaper.

- Sinister isn’t descriptive enough, kommenterar frun i familjen när hon gör sin debut som konstkritiker angående en tavla som ska föreställa den frånvarande mästaren i huset. Hon får därmed förtroendet att förmedla filmens andra och sista godtagbart genomarbetade replik. Mannen försöker behålla lugnet, medan frun blir mer och mer hysterisk och dottern drabbas av mystiska syner. Intrigen mynnar ut i mystiska midnattsmässor, där kritvitt klädda kvinnogestalter väcks upp ur sitt komaliknande tillstånd medan en stelt stirrande sektledare med magnifik mustasch manar till sammanhållning och gemensam strategi inför kommande aktiviteter. Vilket visar sig vara lättare sagt än gjort. Häxmästarens harem hyser plötsligt olika åsikter om hur nykomlingarna ska hanteras, alltmedan nykomlingarna själva funderar på hur de ska kunna ta sig från stället, vilket inte heller är så lätt som de hade tänkt sig.

Utan omsvep kan man säga att i princip allting här; regi, klippning, agerande, ljudläggning och ljussättning är på amatörmässig nivå. Upplevelsen förbättras sannolikt inte av att det komprimerade digitala formatet nu syns vara det i princip enda alternativet att se filmen överhuvudtaget. Amerikaner verkar annars ha en förkärlek för att spara kopior av kalkon- och kultförklarade rullar och presentera dem på gladlynta nattliga tillställningar där skräpfilmsentusiaster ropar ut replikerna i förväg. Jag tror mig bara ha bevistat en sådan show en gång i mitt liv, utan att riktigt veta vad jag hamnat i. Och det var inte den här filmen utan någon komiskt omarbetad variant av ”The Blob” om jag minns rätt. Det var ganska många år sedan. ”Manos” med sin tårta-på-tårta-titel (manos betyder ju händer på spanska) hade, förutom allt annat, även behövt mer övertygande örfilar. Men väl framme vid det sötsura slutet, måste man ändå småle en aning. Filmen fallerar inte oväntat på alla punkter, men det är ändå lite roligt att den finns.

Trivia: På YouTube finns ”Manos” ibland tillgänglig i form av en presentation från något amerikanskt TV-fenomen kallat Mystery Science Theatre 3000. Där är bildkvaliteten ganska ok, men man får dras med tillhörande kommentarer från programledare med påhäng under filmens gång. Annars är alltså archive.org ett gångbart alternativ för att hitta filmen i originalversion. Vad som nu verkligen är det genuina originalet. Helt säker kan man aldrig vara…

© Johan Lindahl
2019-08-17

Originaltitel: Manos: The Hands of Fate
USA, 1966
Regi: Harold P. Warren
Med: Tom Neyman, John Reynolds, Diane Mahree, Harold P. Warren, Stephanie Nielson, Sherry Proctor, Robin Redd, Jackey Neyman, Bernie Rosenblum, Joyce Molleur

Genre: Skräck

Sök