Captain Marvel (2019)
”Let me tell you ’bout the Skrulls and the Krees”
Det börjar på Kree-civilisationens planet Hala. Uppmärksam MCU-tittare är genast med på noterna, andra varianter av tittare kanske gärna upplyses om att kreeerna (så måste det väl stavas?) har dykt upp tidigare i Marvel Cinematic Universe, sällan i rollen som de goda. De presenteras dock här som en Star Trek-artad om något krigisk, högstående civilisation med häftig teknologi, en högmodig inställning och namn som låter klassiska men stavas med bindestreck (som Att-Las och Min-Erva). De är ständigt i krig med de hemska, hamnskiftande skrullerna.
Med Jude Law som mentor tränar en ung kvinna i denna värld på att kontrollera krafter som inte hunnits förklaras för tittaren. Själv minns hon inte vem hon är. Det presenteras med sedvanlig Marvel-snygghet och lugn humor.
I fångenskap hos de nämnda skrullerna avslöjas delar av hennes förflutna, som ... människa. Det visar sig att ’Vers’, som hon kallas, en gång var en jordtjej av envisaste sort. En som alltid vägrat anpassa sig och hålla sig till tjejgrejerna. Vers kraschar snart på just jorden (också känd som som C-53, alternativt ”ett riktigt skitställe”) i vad som visar sig vara 90-talet, vilket ger fritt spelrum för mysiga tidsmarkörer (Altavista!) och musik (Garbage!).
Så vidtar en jakt på förklaringar och en viss ljushastighetsteknologi som kan vara skillnaden mellan liv och utplåning för somliga, med en ganska rejäl omstuvning av tittarens sympatier framåt halvtidsstrecket. Och en stor roll för en ung och tvåögd Nick Fury (Jackson), redan då i S.H.I.E.L.D.s tjänst. Först skrattar han bara åt hennes historier om gröna gubbar från rymden som kan ta skepnad av vem som helst men blir snart hennes förtrogne och allierade.
Brie Larson (”Room”, med mera) är avspänt tuff i titelrollen, inte minst i NiN-tischa. T2 möter Top Gun och Guardians of the Galaxy i klassisk underhållning av sympatiskt och stilfullt snitt som ger flera nya vinklingar på MCU. Och förklarar både Nicks enögdhet och en grej i eftertexterna till ”Infinity War”, som har en viss relevans (host) även för ”Endgame”.
I likhet med i princip alla MCU-filmer finner jag den charmig och underhållande – om än kanske inte på samma nivå som de största flaggskeppen i serien. Det är ganska enkelt och bekant alltihop, och ibland lite väl fånigt. Men charmigt, som sagt!
© Anders Lindahl2019-07-19
Tack till Disney för recensionsexemplar