Rocketman (2019)

Fantasifullt ode till plågat musikgeni

En man travar in i en terapigrupp utstyrd i en tämligen iögonenfallande dress med klarröd eller någon annan nyans av röd färg. Vingar på ryggen som bonus. Han har en del problem. Alkohol, droger - typ alla tillgängliga på marknaden. Konsumtionsmani. Samt en handfull ytterligare syndrom. Vem är han och var kom han ifrån?

Musikfilmer är väl det nya… ja, det nya någonting. En riktig renässans eller räcker det med tre, fyra profilerade filmer (note to self: stoppa in ”A Star Is Born” lite smidigt och elegant i meningen här) för att uppfattas som en mer betydande trend? Omedelbart jämförs detta med ”Bohemian Rhapsody”. Flera gemensamma nämnare, utspelas delvis under samma period och handlar om karismatiska karaktärer med i grunden bräcklig självkänsla och behov av att uttrycka sig med musikens hjälp. Hur många liknande berättelser finns redan i olika former? En person som reser sig ur mindre gynnsamma förutsättningar, stiger i graderna och vinner hela världen men förlorar sin själ. Och måste börja om…

Svår barndom. Talang som innebär en väg ut. Komplicerade personliga relationer. Att svikas av andra och att själv svika. Att söka riktig kärlek. Ja, det finns mycket man skulle kunna invända mot det tillspetsade, renodlade och övertydliga i detta ode till Sir Elton John, född Reginald Kenneth Dwight, anno 1947. Men kom också ihåg att det är en musikal, i varje fall mer utpräglat ’musikalig’ än exempelvis ”Rhapsody”. Bardens sånger - och han har ju en ganska omfattande katalog att ösa ur - knyter ihop och bildar övergångar mellan olika segment. Med tanke på alla problem som skärskådas i närbild, och de perioder av närmast total apati som ingår i bilden kan det vara värt att påminna om hur produktiv den här singer-songwritern har varit under ett halvt decennium i en bransch som kan vara tämligen obarmhärtig. Hur många album har han egentligen släppt? Svar: ett drygt femtiotal, inräknat livealbum, filmmusik et al.

Elton tvingas tidigt konfrontera det faktum att han förmodligen attraheras mer av andra män än av kvinnor. Något som man inte automatiskt skyltar med i det tidiga 70-talets stjärnspäckade showbiz-universum, även om han knappast är ensam om den läggningen. Han träffar även sin blivande långvarige sångskrivarpartner Bernie Taupin (Jamie Bell), en straight man som efter två timmar framstår som den närmaste verkliga vän och mest ärliga person som regelbundet finns i stjärnans närhet. När de inte glider ifrån varandra av omständigheterna, främst i form av Elton Johns humörsvängningar och kamp med sina inre demoner.

Den splittrade familjen där han växt upp kan passa in i ett filmhistoriskt biografigalleri där frånvarande fäder och oförstående mödrar - eller någon variant på temat - är legio. Däremot verkar mormor vara den konstanta uppmuntrande kraft som pushar den unge begåvade Reggie att våga utveckla sina talanger vid tangenterna till att börja med. Föräldrarna som sinsemellan lever i ett ödelagt förhållande, kan knappast vara smickrade av beskrivningen om de fortfarande är i livet. Det gäller nog även John Reid, en man där Elton tror sig hitta både sann kärlek och en manager. Spelad för övrigt av Richard Madden, en gång tronpretendent i ”Game of Thrones”. Fun fact: Reid - som uppenbarligen är byggd på en verklig förebild, förekommer även i ”Rhapsody” (som jag nu refererar till för sista gången, jag lovar). Där spelas han av Aidan Gillen, välbekant machiavelliansk manipulatör i… ”Game of Thrones”. Den kopplingen hade jag inte alls noterat förrän det nämndes i Empire Magazines podspecial om ”Rocketman”. Taron Egerton, hittills främst förknippad med den unge agentrekryten från ”Kingsman”-filmerna gör för övrigt ett så inträngande och intagande porträtt av stjärnan som omständigheterna tillåter och sjunger vad jag förstår ganska mycket själv också.

Söker du en musikdriven film, som målar upp en bild av en plågad personlighet med stark inre kreativitet och svårigheter att passa in, melodramatiskt men livfullt skildrat, då är ”Rocketman” alldeles utmärkt. Helt enkelt. Helt uppenbart ger den inte hela sanningen, bryr sig inte så mycket om detaljer i kronologin eller exakt var i tiden de flesta låtar egentligen ska passa in. Det viktiga är hur de passar in i narrativet. Vill du ha konsekvent diskbänksrealism och en fullständig förteckning över föremålet för filmens göranden och låtanden i halvdokumentär anda? Nej, det är inte den här filmens huvudsakliga ärende, vilket understryks med all önskvärd tydlighet när Elton bokstavligen lyfter från pianostolen och hela publiken utsätts för upphävda gravitationslagar under hans transatlantiska debut på en kultförklarad klubbscen i Los Angeles. När huvudpersonen själv står som en av producenterna kan du naturligtvis frukta skönmålning. Men här hymlas inte direkt med de mörka sidorna; hur Elton både har legitima skäl att tvivla på andra människors välvilja, samtidigt som han själv bär skulden för många missöden. Något han tvingas konfrontera själv till slut.

Och givetvis, givetvis: Har du själv något slags förhållande till just hans låtar är det en avsevärd fördel. Själv kommer jag osökt att tänka på första gången jag överhuvudtaget stiftade bekantskap med honom. En av mina något äldre kusiner ägde en LP, vilken bör ha varit ”Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy”, förpackad i ett extravagant men lite lagom skrämmande omslag, åtminstone för dåvarande mig. Där handlar det om mitten av 1970-talet under hans mest utsvävande glamperiod. Men musiken, som jag nu inte riktigt kan komma ihåg hur jag först reagerade på, har i grunden alltid haft en jordnära och ärligt uttrycksfull aura över sig, oavsett allt annat som snurrat kring den mannens liv och persona.

Å förresten, en liten förvarning. Vill du veta någonting mer om Eltons fotbollsintresse - han var bevars framgångsrik ordförande för Watford FC under en period (1976-1987 för att vara exakt) - så glöm det. Den detaljen, som så mycket annat, har helt utelämnats här. Bara som en välmenande konsumentupplysning. Man kan som bekant inte få allt här i livet. Eller i en film.

© Johan Lindahl
2019-06-21

Originaltitel: Rocketman
Storbritannien/USA/Kanada, 2019
Regi: Dexter Fletcher
Med: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard, Gemma Jones, Steven Mackintosh, Tom Bennett, Matthew Illesley, Kit Connor, Charlie Rowe, Tate Donovan, Celinde Schoenmaker, Ophelia Lovibond

Genre: Drama, Musikal, Musikfilm
Svensk biopremiär: 2019-05-29
Hemmabio: 2019-10-14

Sök