Widows (2018)

Brutala brottstycken och fina karaktärsstudier i skön förening

Kan någon kan änkan. Eller änkorna. Genom en häftig kryssklippt inledning lotsas vi genom ett misslyckat rån där hela ligan utplånas. I brottstycken - bokstavligen. De går ut med en smäll - bokstavligen. Det gör även bytet, ett ansenligt antal miljoner dollar. Det finns folk som vill ha dem tillbaka och omtalar detta i omisskännliga ordalag för några till synes försvarslösa och sinsemellan helt oförbundna änkor efter förbrytarna. Pressen på att återbörda summan gör att en av dem, dessutom i besittning av sin avlidne makes planeringsblock för kupper, funderar ut en egen plan och inviger ett par av olyckssystrarna. De är knappast förhärdade förbrytare. Och tiden är knapp. Men de har en fördel: ingen tror att just de ska ge sig på ett sådant företag. Alltså, att själva begå ett rån.

Det är valtider och vi introduceras för det elaka spelet, kampanjandet och inte minst korruptionen i Chicago. Visst, har ni sett serien ”Boss” eller valfri gangsterfilm från förr så har staden sin stämpel klar. Här är det arvtagaren till en mångårig makthavare som konkurrerar med en ny utmanare på arenan, ingen av dem med helt rent mjöl i påsen. Många gråzoner finns. Alla har sina motiv. Vi ser det sociala perspektivet och klasskillnaderna. Förlagan till filmen är en brittisk tv-serie från anno dazumal, här alltså uppdaterad till en amerikansk metropol i nutid. Rimligtvis måste ”Widows” mynna ut i ett riktigt rånförsök. Men mycket av tiden går ut på förberedelser och komplikationer längs vägen, hur de oerfarna inbrytarna som gör det här av nöden ska sammansvetsas på kort tid för att lyckas med sitt uppsåt.

Det är också en karaktärsstudie där vissa rollfigurer bränner igenom mer än andra. Viola Davis är filmens hjärta och drivande kraft, motorn som ser till att saker händer. Samtidigt som hon sörjer ska hon effektivt och ledarmässigt genomföra en plan hon aldrig varit i närheten av förut. De andra två kumpanerna utvecklas också i processen till något de inte själva skulle ha trott sig vara mäktiga tidigare. Ni ser var sympatierna hamnar. Vi ska heja på ett gäng kriminella - som om det aldrig hänt förut. Trots alla invändningar man kan ha är det svårt att inte påverkas av deras predikament och hoppas på framgång. Inte minst när konkurrensen manifesteras av individer som Jatemme, synnerligen hårdför underhuggare spelad av Daniel Kaluuya från ”Get Out”. Du vill inte bli föremål för hans vrede. Om det ens är vrede eller bara saklig affärsmässig bedömning från hans sida, när han oannonserat sätter en kula eller en kniv i någon olycklig sälle, i akt och mening att antingen få fram information eller bara visa var skåpet ska stå.

Robert Duvall har en liten roll som en man van vid makten och nu missnöjd med hur sonen (Colin Farrell) tar tillvara arvet i sin egen kampanj. Överhuvudtaget syns flera tunga namn i marginella men viktiga roller. För det är kvinnorna som dominerar och träder fram i ljuset, eller mörkret. En rik väv tvinnas ihop av Steve McQueen, regissören bakom bland annat ”12 Years a Slave” och Gillian Flynn som skrev ”Gone Girl”. McQueen ger skådespelarna stort utrymme att ge intryck, även i mindre roller. Han är även visuell stilist utan att stoltsera. Han hittar ofta de oväntade vinklarna, det man inte tror ska framhävas i bild, men lurar oss att se någon annanstans än där vi borde. Det kanske inte är helt självklart vilka filmens främsta målgrupp är. De som tror sig gilla den utifrån premissen kanske blir besvikna, medan andra som spontant inte lockas av konceptet kan hitta betydligt mer än de trodde.

© Johan Lindahl
2019-07-17

Originaltitel: Widows
Storbritannien/USA, 2018
Regi: Steve McQueen
Med: Viola Davis, Michelle Rodriguez, Elizabeth Debicki, Colin Farrell, Daniel Kaluuya, Brian Tyree Henry, Jon Bernthal, Liam Neeson, Manuel Garcia-Rulfo, Carrie Coon, Robert Duvall, Coburn Goss, Jacki Weaver, Garret Dillahunt, Lukas Haas

Genre: Drama, Kriminalfilm, Thriller
Svensk biopremiär: 2018-11-16
Hemmabio: 2019-04-08

Sök