Road Kill (2001)
"How does it feel to be on the receiving end?"
"That was mean ..."
"I know. Awesome!"
Tänk vilka elaka saker man kan göra för att få sig ett garv. Nästan lika elaka som de saker man kan hitta på för att hämnas.
Lewis är på väg från Kalifornien till Colorado för att hämta upp en tjejkompis som han vill förvandla till något mer; snygga Venna, som till synes aldrig bär bh och inte verkar behöva det. På vägen får han per telefon veta att hans bror Fuller, som har en naturlig tendens att hamna i problem, just släppts ur fängelset efter en kortare vistelse på grund av fylla och bråkighet. Lewis, god bror som han är, gör spontant en omväg via Salt Lake City och plockar med sig bråkstaken. Fuller förnekar sig inte, utan gör sin lillebror tjänsten att installera en komradio i bilen, vilket ger honom tillfälle att driva med sina medtrafikanter. Han är en entusiastisk själ och lyckas övertala Lewis att hjälpa honom med en practical joke mot en långtradarchafför som kallar sig Rusty Nail. Skämtet får drastiska konsekvenser, och nästa morgon ger de sig vidare med dåliga samveten men övertygade om att händelsen är överspelad för deras del.
Givetvis har de fel. "Road Kill" handlar om att practical jokes sällan är roliga och att den ofrivilliga skådespelaren i dessa verklighetssketcher kan ta väldigt illa upp. Och hämnden, om denna person redan innan vandrar i ett ganska märkligt mentalt landskap, kan bli lika stygg som logisk.
Jag gillar filmer som till stor del utspelar sig i bilar på väg över skiftande amerikanska landskap, där utströdda bilmackar och vägkrogar är den enda civilisationen. Där någon vill någon annan resenär oproportionerligt illa ...Tydligen är jag inte ensam, eftersom det är en hel genre. I början av "Jeepers Creepers" tänkte jag att vi kanske hade fått oss en ny sådan där riktigt stygg vägfilm a la "Duellen" och "Liftaren". Så blev det inte riktigt, men det ansvaret tar "Road Kill" istället.
John Dahl har bland annat gjort den annorlunda pokerfilmen "Rounders" och "Red Rock West", en film jag inte minns den exakta handlingen i utan bara ett allmänt intryck av att den var oväntat bra. Det här är också på många sätt oväntat bra.
Dialogen är schysst, ("How scared should I be?"..."Much more than usual,") huvudrollsinnehavarna fungerar fint (särskilt Zahn) och Dahl undviker så gott som alla misstag som lätt sker i de här sammanhangen. Faktum är att han lyckas hålla spänningen vid liv närmast konstant utan att försjunka till alltför desperata åtgärder. Visst finns det ögonblick då man undrar hur det gått till, då den ansiktslöse trakassören (om det är ett ord) verkar ha osannolikt goda möjligheter att styra händelseutvecklingen, men det känns ändå som om det hade kunnat hända.
Nu har väl "Road Kill" en bit kvar till de bästa filmerna i genren (läs "Duellen" och "Liftaren"), men den är ett nervigt spännande och välkommet återbesök i dessa nejder. Den har ett allvar och en oförutsägbarhet som gör att man inte kan avfärda den som ännu en tonårsrysare, men fungerar om man så vill som en rak och enkel skrämselrulle, som dessutom har sina komiska poänger. Tre starka russin ska den ha.
----
Trivia:
Det står förvisso inte i eftertexterna vem som spelar Rusty Nail, men en titt på IMDB bekräftade mina glada misstankar. Nails röst tillhör den oefterhärmlige Ted Levine, en kille som kan hälla väldigt mycket personlighet och hot i enstämma som nästan bara hörs genom en radiohögtalare. Ytterligare ett plus i kanten för en film som i sin helhet är ganska vanlig, men imponerar i detaljerna och i utförandet.
© Anders Lindahl
2002-07-24
Originaltitel: Joy Ride
USA, 2001
Regi: John Dahl
Med: Paul Walker, Steve Zahn, Leelee Sobieski, Jessica Bowman
Genre: Thriller
Svensk biopremiär: 2002-07-24
