Green Book (2018)

Ofullständig men omtyckbar odyssé

Böcker och färger. Ni vet. Vitbok motsvarar oftast någon form av policydokument. Medan Maos lilla röda en gång i tiden var ganska populär, åtminstone i vänsterkretsar. Svarta böcker kan referera till lite av varje, och råkar också finnas i titeln på Paul Verhoevens kanske bästa film ”Black Book”. Den lilla gröna boken som gett den här filmen dess namn var tydligen ett slags reseguide för svarta medborgare i USA, företrädesvis från norra delen, när de tänkte sig resa genom södern. Djupa södern som det understryks här. På vilka hotell och restauranger var de välkomna överhuvudtaget till exempel? Tony Vallelonga, även känd som ’Tony Lip’ för sin frispråkighet, får ett exemplar i handen när han åtar sig uppdraget att agera chaufför åt en etablerad konsertpianist. Själv är han visserligen vit, av italiensk härkomst men hans klient är svart och söderöver har de alltså inte samma regelbok som New York City.

Tony är tillfälligtvis mellan jobb efter att nattklubben där han vanligtvis huserar måste renoveras. Där är hans uppgift att bland annat nita ostyriga gäster när det behövs. Ibland mer än det behövs. Som så många andra i den arbetarklassmiljö dit hans släkt vanligtvis räknas, är han själv lite halvrasist till vardags. Jo, det här utspelas i början av 1960-talet. Presidenten heter visserligen Kennedy, men segregationen är fortfarande ett faktum i praktiken, eller både i lagstadgad teori och praktik, framförallt ju längre söderut man kommer i landet. Det är inget man kan missa i ”Green Book”, som dock fått utstå sin beskärda del av kritik. När den nominerades till och sedan tilldelades Oscar för bland annat bästa film, ansågs det rentav på sina håll som en konservativ reaktion på en utbredd kritik om att filmen inte tillräckligt tydligt konfronterar strukturell diskriminering och liknande stora samhällsfrågor.

Hur rättvis är den kritiken egentligen? Tja, det här är en ganska gammaldags historia i bekant Hollywood-stil. Om motsatser som möts och lär sig saker av och om varandra. Med flera förutsägbara inslag. Musikaliska instick som förstärker och talar om vad vi ska känna vid varje givet tillfälle. Späckad av oneliners och filmiskt ’rätt’ levererade repliker. Men det är också på sina villkor en omtyckbar odyssé, med skådespelare som inte direkt är de sämsta möjliga för uppdraget som initialt verbala kombattanter och kommande kompisar. Mycket av kritiken har även kretsat kring att den utannonserade verklighetsförankringen skulle vara en smula överskattad. De här personerna fanns, men hela handlingen bygger inte på dokumenterade historiska händelser. Överraskande nog...

Upplägget och det tillrättalagda anslaget ropar klart ut att det här är en film. Den frossar formligen i kontrasterna mellan den oborstade italienaren från arbetarklassen med sina lite råbarkade, vardagliga vanor kontra den mer välartikulerade, lätt snobbige svarte mannen som är uppburen stjärna i sin vanliga miljö men vågar sig till platser där han inte automatiskt hälsas välkommen eller röda mattan rullas ut utan prut. Han kan vara inbjuden att framträda i en restaurang eller konsertlokal i Kentucky eller Tennessee, men tillåts bara bo på hotell reserverade för, som det heter, ’färgade’. Han har dock lärt sig självbehärskning och att inte ta alla strider. Något som Tony får träna på. Men dennes streetsmartness kompletterar också uppdragsgivarens kunskaper om hur man för sig i finare salonger. Tony får med bilradions benägna hjälp förklara för Dr Don Shirley i baksätet fröjderna med att spisa friterad kyckling utan bestick, eller vilka Aretha Franklin och Chubby Checker är. Shirley å sin sida kan ringa ett samtal till högt uppsatta personer i regeringen när det verkligen kniper. Ja, så där håller det på. Publikfriande. Underhållande och en aning allmänbildande.

Av filmens PR-apparat och förhandsintrycken att döma kunde man tro att bara de här två var på turné. Här finns två musiker till som dock för en bakgrundstillvaro och åker i separat bil. Då och då sticker de in sina små upplysande repliker om sakernas tillstånd, men annars är det relationen mellan chauffören och musikgeniet som står i centrum. Är helheten för banal och färgerna för grälla? Kanske, beroende på vad man förväntar sig. Är skildringen av stater som Mississippi alltför impregnerad av de vanliga bekanta redneck-vibbarna? Kanske. Men samtidigt kan den kritiken vändas åt båda hållen. Filmer kan inte ge hela bilden, inte poängtera allt som är av intresse eller förväntas inrymma alla tänkbara nyanser.

”Green Book” må vara gammalmodig i sitt sätt att berätta. Och Peter Farrelly, regissören mest känd för sina flatskrattskomedier från förr med brorsan Bobby, är möjligen inte det idealiska valet för att skapa ökad social medvetenhet, men det här är kompetent regisserat och inte minst agerat. Kanske ser den bättre ut från ett utomamerikanskt perspektiv, kanske inte. Filmen förtjänade troligen inte just den där tyngsta av alla Oscarstatyetter med tanke på konkurrensen, men se den för all del. Inte minst för Mahershala Alis insats.

© Johan Lindahl
2019-06-18

Originaltitel: Green Book
USA, 2018
Regi: Peter Farrelly
Med: Viggo Mortensen, Mahershala Ali, Linda Cardellini, Sebastian Maniscalco, Dimiter D. Marinov, Mike Hatton, P.J. Byrne, Joe Cortese

Genre: Drama, Historia, Komedi
Svensk biopremiär: 2018-12-21
Hemmabio: 2019-05-06
Teman: Oscar för bästa film

Ingår i följande teman

Sök