Killing Eve - säsong 2 (2019)

Fortsatt suggestivt och småfinurligt

Plötsligt, i en närbild på fröken Villanelle (i avsnitt fem för att vara exakt) slår det mig bara. Är hon inte väldigt lik…? Jo, kvällen före har jag sett en televiserad EU-valdebatt med bland andra Sara Skyttedal från Kristdemokraterna. Jag hoppas den här iakttagelsen inte är något man kan bli stämd för. Det bara finns någonting där i utseende och uttryck - ja, jämför själva om ni vill. Cirka fyra minuter in i det aktuella avsnittet för den som undrar. Danske Kim Bodnia syns förresten i samma scen, som den tvetydige Konstantin, om vars motiv och agenda vi ständigt nödgas grubbla. Bodnia, alltså han från ”Bron” som ofta påminner om en något mer gladlynt Per Gahrton. Miljöpartisten som ’inte alls var bitter’ efter att Sverige gått med i Europeiska Unionen ett kvarts sekel tillbaka. Villanelle å andra sidan är i praktiken en så explicit europé som kan vara, en kosmopolit som mördar sig fram i alla upptänkliga metropoler. Ofta på beställning men inte uteslutande så.

- Vad vet du om psykopater?
- Jag gick på internatskola.
Som skjuten ur en kanon kom ”Killing Eve” i fjol och hyllades nästan unisont av dem som såg den och uttryckte en offentlig åsikt. Ett samspel mellan två motståndare. Två kvinnor. En på rätt sida av lagen, åtminstone inledningsvis. Den andra, inte fullt så mycket. En hitwoman med vissa tecken på vällust i utförandet av sitt värv. Hennes motpart verkar lite virrig, har inte direkt koll på hur man egentligen arbetar sig uppåt i karriären, men en annan typ av skärpa som placerar henne mitt i elden. Det vill säga jakten på just denna undanglidande gestalt, den eftersökta yrkesmörderskan med olika identiteter och omgärdad av viss förvirring även kring nationaliteten.

De två har konfronterats. En av dem är chockad över sin handling medan den andra är skadad och i behov av sjukhus. Den förstnämnda är agenten Eve Polastri (Sandra Oh) som bearbetar sitt eget beteende medan den senare är Villanelle (Jodie Comer) som fått en dos av sin egen medicin och tvingas ta till sin slugaste streetsmartness för att överleva. Hon är tillfälligtvis ur balans - men verkligen inte ute ur spelet. Ny mellanchef (i en organisation som vi fortfarande har en väldigt diffus bild av) och dessutom en annan kvinnlig konkurrent i rörelse. Detta medan Eve introduceras för nya medarbetare på underrättelsebyrån där hon kallas in för sin upparbetade expertis på området kvinnliga seriemördare. Hon analyserar händelseutvecklingen samtidigt som hon måste odla personalrelationer med en illuster skara kolleger.

Serien fortsätter utforska det bisarra bandet mellan de två kvinnorna. En excentrisk superpsykopat som både liknar en naivt självöverskattande tonåring, känslomässigt omogen och psykologiskt handikappad men också ibland är otroligt charmerande och extremt manipulativ. Egenskaper som vi kan tycka oss ha sett flera gånger förut, men de är inte alltid så intrikat kombinerade och ständigt överraskande som hos Villanelle.

Har serien ett större ärende, att utforska den mänskliga själen, psyket och förbjudna attraktioner som inte så enkelt kan sammanfattas? Det blir alltmer något hypnotiskt över den saknad som uppstår mellan Villanelle och Eve när de inte kretsar kring varandras geografiska zoner. Serien erbjuder som sagt även en regelbunden rundtur mellan europeiska metropoler. Den röda tråden den här säsongen kretsar kring ett familjeföretag i - enklast uttryckt - IT-branschen. Några medarbetare avlider hastigt av oklara orsaker. Vad vill de uppnå på marknaden? Och varför verkar de vilja dölja något viktigt?

- Vad är det i de här egentligen?
- Jag vet inte. Crack eller föräldralösa barn.
Replikskifte på en restaurang i stil med Kentucky Fried Chicken, med syftning på de friterade kycklingbitarna. Om det nu är kyckling. Förbjudna skämt och svart humor fortsätter florera. Dialogen och den allmänt absurda stämningen fortsätter koppla greppet, suggestivt och samtidigt småfinurligt. Tonen som etablerats från början fortsätter utvecklas och fördjupas för att ge serien ett eget språk.

Och hur mycket handlar ”Killing Eve” om äktenskap? Här blir det mer uppenbart att Eves make Niko känner sig åsidosatt allteftersom hon fixerar sig vid sina arbetsuppgifter som numera styr hennes liv snart sagt 24 timmar om dygnet. Gränser överskrids. Gråzoner är det nya normala. Förbjudna attraktioner av ett lite obestämt slag uppstår. Och alla är mer påverkade av varandra än de kunnat föreställa sig. Vem som egentligen arbetar för vem eller vilka intressen och varför är snart en enda röra. En ganska rolig röra och samtidigt osannolikt spännande. Liksom ”Barry” nyligen slutar även den här uppföljarsäsongen med en utstuderad klipphängare. Efter en serie händelser som är tillräckligt oförutsägbara för att man ständigt ska hållas på helspänn. Strikt logik styr inte alla beslut som fattas av de berörda. Men om människor alltid vore logiska skulle det inte finnas så mycket att berätta om här i världen.

© Johan Lindahl
2019-06-29

Originaltitel: Killing Eve - Season 2
USA/Storbritannien/Italien, 2019
Regi: Damon Thomas Lisa Brühlmann m fl
Skapare/show runner: Phoebe Waller-Bridge Emerald Fennell
Med: Sandra Oh, Jodie Comer, Owen McDonnell, Fiona Shaw, Sean Delaney, Nina Sosanya, Edward Bluemel, Henry Lloyd-Hughes, Emma Pierson, Kim Bodnia, Jung Sun den Hollander, Adeel Akhtar

Genre: Drama, Thriller, TV-serie

Relaterat: Killing Eve - säsong 1 (2018)

Sök