Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019)
Snävt men intressant om att blunda för sanningen
Ted Bundy är en vogue på Netflix nu, vilket förstås väcker klassiska frågor om hur mycket man ska slå mynt av verkliga illdåd. Om du vill veta de grymma detaljerna om hans dåd så är det här fel val (då rekommenderas istället dokumentärserien ”Conversations with a Killer”, även den signerad Joe Berlinger). Faktum är att frånsett ett par våldsglimtar och domstolsrepliker som får en att haja till så är detta mer drama än thriller.
Theodor Bundy, juridikstuderande charmtroll, har hittat kärleken i ensamstående mamman Elizabeth Kloepfer när allt mörkare anklagelser riktas mot honom. Någon måste konspirera mot honom, för det verkar nästan som om de misstänker honom för fruktansvärda kvinnomord i flera delstater. Det är en mardröm av värsta sort, stackars kille!
Zac Efron är naturligt självklar i rollen som den charmige seriemördaren (för att han är skyldig visste du, hoppas jag). Manuset ger honom egentligen aldrig skäl att flexa skrämselmusklerna vilket istället ger honom utrymme att helt och hållet förkroppsliga den person som Bundy själv spelade i verkligheten: en sympatisk person som oskyldigt anklagas för ohyggliga ting och med värdighet och hopp försöker klara livet och kärleken. När en sheriff river sönder teckningen som Ted har fått av sin adoptivdotter reagerar man naturligt med ilska: så gör man bara inte!
Lily Collins är också bra som kvinnan som har sina aningar men lever kvar i tron på sin älskade längre än vad som egentligen borde vara ’rimligt’. Den del av förklaringen som filmer uttryckligen kretsar kring är Bundys berömda karisma, hans förmåga att ljuga på ett trovärdigt sätt och äga den lögnen. Det är också här som filmen har sin största styrka: det allmängiltiga temat om hur man kan välja sin sanning och hur svårt det är att släppa den. Det gäller även Bundy själv, som här alltid överraskas av domarna och besluten mot honom, när den verkliga sanningen envisas med att övertrumfa den sanning han föredrar.
Valet att avstå från det snaskiga och konsekvent fokusera på dilemmat att älska ett, i brist på ett bättre ord, monster är respektingivande. Rättegångsscenerna, med John Malcovich som domare, är fängslande och ibland smått komiska, vilket gör slutdomen och det stillsamma och odramatiska sätt den levereras på desto tyngre. Titeln på filmen kommer från en replik under just denna rättegång.
Det är en film med ett snävt perspektiv, koncenterad till en begränsad tid, som ger begränsat med info. Bundys offer och detaljerna kring hans tidigare liv är bara aningar i bakgrunden. Det gör den både intressant och otillfredsställande. Jag tycker att den är sevärd.
Fotnot
Några biroller förtjänar omnämnande: James Hetfield blinkar förbi som polis, Terry Kinney (McManus i ”Oz”) har en större roll och Haley Joel Osment, underbarnet som aldrig blev superstjärna som vuxen, gör en alldaglig och fin insats som Elizabeths nya kille.
© Anders Lindahl2019-06-02