Barry - säsong 2 (2019)
Det borde inte gå ihop, men…
Nej, jag vet fortfarande inte riktigt hur de får den här balansgången att fungera. Svart humor. Vi låter udda vara jämnt, ta den enkla vägen och sammanfattar allting som svart humor. Sådant funkar ibland men det är en svår konst. Alla behärskar den inte, kan inte hitta en ingång som fungerar och det finns liksom inget universalrecept. Eller också gör det det och en del bara har den naturliga gåvan. ”Barry” fortsätter under sin andra säsong att bygga vidare på och inte minst gräva sig djupare ner i mörkret - och samtidigt fortsätta vara rolig, men knappast hysteriskt ansträngt skojfrisk. Vi har en härdad huvudperson som nästan aldrig ler. Ett gäng unga skådespelaraspiranter och deras excentriske läromästare. Allehanda trauman i omlopp. Serverade i åtta drygt 30 minuter långa episoder, som i normal komedistandard. Och det verkar passa för det här konceptet. Trots att det nu lika ofta är påfallande allvarligt.
När man tror sig ha hittat seriens våglängd och lärt sig ungefär vilken väg storyn kan ta härnäst, så nog hittar de någon ny överraskande snurr. Samtidigt som de där frågorna om ifall människor kan förändras i grunden, eller vad egentlig godhet är och dåligt samvete innebär, finns där på allvar. Likt en Michael Corleone från ”Gudfadern 3” försöker han dra sig ur, men dras hela tiden in igen. Till sitt gamla liv. Här finns en helt hysterisk sekvens där Barry Berkman (Bill Hader) mycket motvilligt åtar sig att taga någon av daga, har utarbetat en lysande plan för att
inte behöva göra det han är anlitad för, men allt går överstyr med en högst oförutsägbar händelseutveckling. Inklusive en osannolik opponent med till synes övermänskliga överlevnadsegenskaper. Eller två stycken, kanske man borde säga. Skolboksexempel på hur allting som kan gå fel verkligen går fel. Fast det är väl inte så många skolböcker som skulle ha den här uppfinningsrikedomen. Eller andra TV-serier för den delen.
När Barry tvingas använda sig av sina egna mörka erfarenheter för att mer övertygande spela upp en scen på kursen blir metafaktorn på ett sätt absurd men samtidigt ett exempel på när serien blir oväntat berörande. För den är inte bara synligt sarkastisk. Den har värme och hittar oväntade utgångar och nya vändningar. Det känns som om det alltmer handlar om filmbranschen, Hollywood och hur unga drömmare konfronteras med verkligheten, alltså verkligheten kring hur man skapar fiktion. Inte helt originellt men ändå, de lyckas göra det sarkastiskt underhållande och samtidigt mänskligt. Vilket man även kan säga om den enskilt roligaste karaktären, tjetjenske gangstermellanchefen NoHo Hank (Anthony Carrigan) som egentligen hamnat på fel ställe i livet men gör sitt bästa för att leva upp till förväntningarna och hålla den kriminella verksamheten igång.
Den helt hopplöst osannolika blandningen, skildringen av aspirerande skådespelare med kanske orealistiska drömmar men stora hjärtan, gängkriminalitet med karaktärer som ömsom är hotfulla och ömsom charmerande, den extremt slutna och kluvna huvudpersonen och den överhuvudtaget eklektiska blandningen av slapstick och slaktstuga. Sade jag att jag inte riktigt vet hur det går ihop? Formatet med sina relativt korta avsnitt är behändigt men även om det går fort och underhåller så är det knappast lättsmält. Kan människor förändras? Vill vi att de ska göra det om deras mörka sidor är lika fascinerande som deras mer normala, samhällsanpassade? Det där eviga dilemmat som gör att ”Barry” fortsätter fängsla, roa och oroa om vartannat medan den plöjer fram i rasande takt och snällt ber oss att tycka om en person med ett oräkneligt antal liv på sitt samvete. Någonstans verkar han ha ett sådant även om han försökt låtsas om något annat under en stor del av sitt liv. Att showdrivarna Bill Hader och Alec Berg inte är färdiga med sin berättelse klargörs med all önskvärd tydlighet i en säsongsfinal med ett par kraftfulla klipphängare. Man kanske borde travestera ”Game of Thrones”-megalomanen Ramsay Bolton; ’om du tror att det här har ett lyckligt slut så har du inte varit uppmärksam’. Eller var det ett rent citat? Bäva månde i alla fall i stort sett alla inför Barrys uppdämda vrede, samtidigt som han själv fortsätter ha en del att frukta för egen del.
© Johan Lindahl2019-05-30