Long Shot (2019)

Omaka par i politisk romcom roar mer än oroar

- Bara för att man har huvudrollen i en film, är man inte automatiskt en filmstjärna.
Det hävdar journalisten Fred Flarsky (Seth Rogen) med emfas under en diskussion om vilka skådespelare från TV som verkligen lyckats i filmvärlden. När Jennifer Aniston kommer på tal blir han bestämd. Diskussionen i sig har föranletts av det faktum att den man som leder landet i den här filmens universum tidigare spelat president i en TV-serie. Nu har han bestämt sig för att lämna ämbetet efter en period för att i stället satsa på en filmkarriär. Jo, det här är en komedi. Viss verklighetskontakt förekommer, men även osannolika idéer och för all del önsketänkande. Vad som är trovärdigt i dagens läge kan dock diskuteras. Vare sig det gäller USA eller, för att ta ett aktuellt exempel, det senaste presidentvalet i Ukraina. Som ni säkert vet har Volodymyr Zelensky, den nye presidenten där en gång i tiden spelat just president, i en TV-serie.

Men en stjärna är det vi ser framför oss när vi ser Charlize Theron. Om vi inte visste det redan, så är det löjligt uppenbart nu. Rolig har hon väl också fått vara förut, men på rak arm kan jag inte minnas mig ha sett henne mer skojfrisk än här. Då börjar ändå hennes rollfigur med att föreställa den behärskade, välklädda karriärkvinna som nått så nära toppen det går och nu är på väg att ta ett steg till. Om hon lyckas få sin arbetsgivares officiella välsignelse att förvalta hans arv. Vilket det nu är, för filmen framställer honom inte direkt som den skarpaste kniven i lådan. Däremot har Charlotte Field (Theron) i sin ministerroll stora visioner vad gäller miljö och hur planeten ska räddas. Nu ska hon bara plocka ihop sitt idealiska team och utöver de befintliga närmaste medarbetarna behöver hon någon som hjälper till med talskrivandet. Genom slumpartade omständigheter som brukar krävas i sådana här feelgoodfilmer hamnar hon öga mot öga med sin barndomsgranne Fred. Händelsevis har han just avskedat sig själv från den lilla uppkäftiga lokala oberoende publikationen där han gjort allehanda riviga reportage, ibland med liv och hälsa som insats. Som när han i filmens absoluta inledning försöker infiltrera en grupp nynazister. Nu ska tidningen tas över av en större, starkt högervriden ägare som vår antihjälte känner ett uppdämt långvarigt förakt för.

Närmaste rådgivarna avråder skarpt från ministerns planer på att anställa sin gamle bekant. Men hon gör det givetvis ändå och så är bollen i rullning. Omaka par. Kulturkrockar. Skiftande temperament och prioriteringar. En del resande, bland annat till Stockholm, där en kunglig middag väntar. Eller Filippinerna där skottlossning uppstår. Bland återkommande Sverige-kopplingar ses Alexander Skarsgård flirta med Charlotte i rollen som inte alltför intelligensutstrålande kanadensisk premiärminister. Roxettes gamla hjärtekrossarballad ”It Must Have Been Love” återkommer som motif, sången som för minister och talfixare närmare varandra. För det är ju det de ska göra i en romantisk komedi om motsatser som dras till varandra.

Kan man tro på den här konstellationen? Tja, under omständigheterna och med tanke på vilken sorts film det är så jobbar de hårt på kemin. Situationer skapas där det finns utrymme för att mer än kollegialt samröre ska kunna blomma upp. Det är ju inte en Seth Rogen-rulle om ingen form av rekreativa droger smusslas in i handlingen. Och här lyckas de faktiskt göra något över genomsnittet roande av hur ministern under inflytande av stimulerande substanser i tablettform plötsligt måste handskas med en förhandling på distans under utpressningsliknande förhållanden. Vad man kan notera när det gäller deras personliga relationer i övrigt är att Fred åtminstone har en gammal ’riktig’ polare att dryfta sina dilemman med, medan hon inte tycks ha någon riktigt nära väninna. Det närmaste i den vägen är assistenten Maggie som är strategisk, förmanande, alltid i närheten och förhoppningsvis har ministerns bästa för ögonen - men de är väl inte direkt självklara själsfränder.

Det finns många fällor filmen skulle kunna fastna i och den här genderinverterade intrigen kan naturligtvis ses som en twist på ett antal föregångare i klassen oväntade romanser. Ämnet påbjuder ett antal ämnen som förväntas diskuteras i den tid vi nu lever i och någonstans längs vägen dyker många av dem upp. Som vad som krävs av kvinnor i maktpositioner. Som rasism. Storföretagens inflytande på politiken. Hur medierna fungerar och kommenterar. Filmen uppfinner sina egna TV-kanaler som tydligt skvallrar om verkliga förebilder. Inte minst en som inte gärna kan föreställa något annat än Fox News.

Filmen träffar väl inte exakt rätt precis överallt, men ändå med påfallande mycket. Den är underhållande. Rogen gör sin inarbetade bohemtyp med lite mer ambitioner än vanligt medan Theron som redan sagts verkligen cementerar sin stjärnstatus. Hon osar inte av samma hänsynslöshet som i det senaste jag såg där hon var riktigt bra, spionthrillern ”Atomic Blonde”. Men en viss kallhamrad precision krävs givetvis även av en kvinna i den ställning hon här ska representera. Så mellan den yrkesrollen och allt urspårat som händer längs vägen får hon visa ett brett register. Övriga i filmen gör inte det i samma utsträckning, men det behövs inte heller på samma sätt. De fyller sina funktioner ändå. Liksom filmen i stort. Den ska framförallt vara - rolig. Och är. Rolig.

© Johan Lindahl
2019-05-26

Originaltitel: Long Shot
USA, 2019
Regi: Jonathan Levine
Med: Charlize Theron, Seth Rogen, June Diane Raphael, O'Shea Jackson Jr., Ravi Patel, Bob Odenkirk, Andy Serkis, Randall Park, Alexander Skarsgård

Genre: Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2019-05-03
Hemmabio: 2019-09-23
Teman: Journalister

Ingår i följande teman

Sök