Dubbelt begär (2017)

Osande erotisk thriller av Ozon efter Oates

”Den svarta katten”. Det är en annan story, känd som en av Edgar Allan Poes klassiska skräcknoveller. Om ni inte redan läst den minst en gång, så gör det. Nu! Ingen vet vad morgondagen bär i sitt sköte. Men här smyger också en svart katt omkring och insisterar ibland på att spänna ögonen i folk. Vad det nu kommer att betyda i slutändan. Jag säger ingenting. För övrigt: franska psykologer. Vad lär vi oss om dem? I vissa fall kan de i alla fall konsten att ta betalt och praktiserar en aningen ifrågasättbar yrkesetik. Eller om det bara är en speciell teknik, typisk för dem. I den här, just det, franska thrillern har alla något att dölja och man kastar dolska, tvetydiga blickar på och efter varandra i parti och minut.

Utöver det manifesteras nästan ett överdåd av hitchcockska influenser, vilket jag vill minnas inte är helt nytt för regissör François Ozon, vars ”Swimming Pool” var en fascinerande historia, knappast perfekt men ändå förvirrande på ett bra sätt. Återkommande teman i hans oeuvre (som man väl ska säga om fransmän), är en fascination för laddningen mellan män och kvinnor. Vad folk säger och inte säger. Och den här gången med en speciell fixering vid - tvillingar.

Suggestionskraft och suddiga begrepp om verkligheten är också en del av bilden, liksom allt högre doser av sexuellt utforskande och gränsöverskridande. Maktbalansen inom förhållanden. Avundsjuka, svartsjuka och alla de där vanliga ingredienserna i en typ av triangeldrama som faktiskt hittar nya ingångar. Eller i varje fall ingångar jag inte tror mig ha sett förut. Och utgångar.

Idén tycks ha varit att göra en allt mer tillspetsad erotisk thriller, enligt eftertexterna ’fritt’ byggd på en roman av Joyce Carol Oates. Precis som i en tidigare nämnd film av samma regissör finns flera akuta frågeställningar kvar efteråt. Som, vad av allt vi såg hände verkligen? Och för andra gången på kort tid får jag - logiskt eller inte - associationer till nittiotalsthrillern ”Ensam ung kvinna söker”. Effekterna, särskilt visuellt, blir otvetydigt starkare på slutsträckan. Det är en smaksak om man tycker att de går överstyr. Lite av en uppskruvat stiliserad lekstuga är det definitivt. Eller inte så lite. Här handlar det inte om psykologiska undertoner utan övertoner. Samtidigt vill regissören på ett intrikat och nästan demonstrativt sätt bolla med publikens förväntningar, kasta ut ledtrådar här och där för att se vad som fastnar och vad som verkligen betyder något i slutet. Som den där katten, en av två i filmen för övrigt. Den andra är av den spräckligare sorten och den jag tidigare karaktäriserade som svart är nog egentligen mörkgrå. Bara för att vara noggrann.

© Johan Lindahl
2019-05-31

Originaltitel: L'amant double
Frankrike/Belgien, 2017
Regi: François Ozon
Med: Marine Vacth, Jérémie Renier, Jacqueline Bisset, Myriam Boyer, Dominique Reymond, Fanny Sage, Jean-Édouard Bodziak

Genre: Drama, Romantik, Sex, Thriller
Svensk biopremiär: 2018-03-30

Sök