Mortal Engines (2018)

Från häftig världspresentation till traditionell final. Igen.

Av Christopher Reeve har jag bara läst ”Larklight” och ”Starcross”, steampunk förlagd mestadels till rymden med några rätt festliga och påhittiga inslag. Hans Mortal Engines-böcker håller sig på jorden, men saknar uppenbarligen inte kreativitet de heller.

Filmen erbjuder annars ungefär samma nöje som serien ”Into the Badlands”: färgstark postapokalyps. Efter det stora kriget har världen tagit en intressantare vändning än den gamla vanliga laglösa öknen, i det här fallet i form av flyttbara städer. Tänk gigantiska steampunkhusbilar, bandvagnar stora nog att gå vilse i, som plöjer djupa spår i jorden under sin framfart.

En av de största, London, erövrar i den spektakulära startscenen en liten gruvstad efter en dundrande jakt över slätterna. Hela världen presenteras i stort sett i en enda set piece. Maffiga effekter, hurrande London-överklassbor på grästäckta utsiktsplatser och skräckslagna invånare i den desperat flyende småstaden. En vrickad metafor för kolonialism och exposition på köpet. Jag halvspoilar direkt och avslöjar att det här är filmens kanske starkaste parti, vilket alls inte betyder att den störtdyker efter det.

London är ett rullande kluster av landmärken. Ett klassamhälle på hjul, som må ha en folkvald borgmästare men vars mest tongivande figur är Thaddeus Valentine (Weaving). Alla är inte onda. En ung ansvarsfull historiker vid namn Tom oroar sig över de vapen från De gamla som de hittar längs vägen. Han råkar också vara vän med Valentines dotter. En hämndlysten tjej från den just erövrade staden försöker i samma veva döda Valentine och en dramatisk händelsekedja sätts igång.

Det här är världsbyggande med hög ambition och mysfaktor. Utöver de rullande städerna finns det luftburna diton och en sista, "statisk" utpost i öster som förstås blir föremål för slutbataljen, samt ett galleri av slagkraftiga hjältetyper. Regissör är debuterande Christian Rivers men producent är Peter Jackson, som han länge har jobbat för, och manuset står hela LOTR-trojkan för. Och pengarna syns på duken. Så också deras förkärlek för att leverera precis allt de tror att publiken kräver, men inte nödvändigtvis med samma goda instinkter som på Ringen-tiden.

Det blir ett relativt blodfattigt äventyr som funkar för yngre (men inte jätteunga) tittare, med en del mörkare inslag. Motvilligt samarbetande ungdomar i vildmarken. Lagom mycket humor och ganska gott om idéer. Den där Shrike, till exempel, en odöd halvrobot som visar sig vara lite mer än ett själlöst hot, utan att snällas sönder.

Finalen präglas av Star Wars-sista-sekunden-spänning och förstörelse, och varenda scen som genren ”kräver”. De öser för frikostigt ur klyschkofferten om du frågar mig, som tycker att det känns irriterande bekant att ännu en gång fascineras av inledningen på en sådan här film bara för att se det hela obönhörligt styras in mot ungefär exakt samma slut.

Men ”skitbra”, enligt 11-årige sonen. ”Mycket att ta in.”

Så vad vet jag? För mycket, förmodligen ...

© Anders Lindahl
2019-04-28

Originaltitel: Mortal Engines
USA, 2018
Regi: Christian Rivers
Med: Robert Sheehan, Hera Hilmar, Leila George, Ronan Raftery, Hugo Weaving, Stephen Lang

Genre: Action, Äventyr, Fantasy, Sci-fi
Hemmabio: 2019-04-23

Sök