Moderna tider (1936)
Tidlöst, mästerligt och helt knäppt
Funkar den än? Kan dagens barn tycka lika mycket om den som man själv gjorde när Chaplins mästerverk visades på tv (ganska ofta, vill jag minnas) på 80-talet? Viktiga frågor inför ett empiriskt test av klassisk films hållbarhet och relevans, under formatet Fredagsmys.
Jodå.
De faktiskt väldigt roliga scenerna och den varma och ironiska historien om två människor som med gott mod försöker klara av tillvaron i en hård tid inte bara fungerar, de gör succé. Knark- och spritskämten levereras så avväpnande att de inte ens känns problematiska, vilket man förstås kan problematisera om man vill. Inslagen av politik och orättvisa är lika välfungerande som enkla. Somliga sketcher, där människor snurrar runt bland gigantiska kugghjul i en blandning av tokerier och kristallklar satir, ser med mina vuxna ögon smått livsfarliga ut för de inblandade men levererar förstås garv även de.
Inledningen känns som en parodi på Fritz Langs ”Metropolis”. Efter en komiskt dystopisk skildring av livet på fabriken för de stackars arbetarna, ständigt övervakade via stora skärmar, kommer den berömda matscenen där en driftig skara uppfinnare ska förevisa ett sätt att mata arbetarna utan att själva arbetet avstannar. Givetvis är det Charlies namnlösa huvudperson, ’den lille luffaren’ med stora skor och tandborstmustasch, som utses som testobjekt för maskinens alltmer brutala tvångsmatning. Tiden är förstås Den stora depressionen och vanliga människor är utlämnade till arbetsgivarnas nåd, ett budskap som nog inte går förlorat på någon, hur komiskt det än levereras.
Flickan, som spelas av Paulette Goddard, träffar han senare, när hon i desperation stjäl ett bröd och han försöker ta skulden på sig, och en tidstypiskt oskuldsfull relation (såvitt filmen förtäljer) tar sin början. De tus imponerande positiva inställning, till exempel när Goddard har hittat ett ruckel på stranden, är verkligen inspirerande - en scen som kan ha varit förebild för en nästan lika charmig bit i splatterkomedin ”Tucker and Dale vs Evil”. Trots alla deras ansträngningar att vända tillvaron rätt, först på eget håll och sedan som ogift par, envisas dock ödet att driva gäck med dem. Inte minst lille luffaren hamnar ständigt i trubbel, rentav i fängelse ett par gånger.
Barnen (7 och 11) gör som barn och vuxna gjort i 80 år, asgarvar åt de omsorgsfullt orkestrerade slapsticknumren, fasar när Chaplin åker rullskridskor på kanten till en avsats och engageras av parets vedermödor. Att filmen fortfarande fungerar så väl blir förstås inte mindre imponerande med tanke på att den i praktiken är en stumfilm (om än med ljudeffekter). Sångnumret med låtsasspråk på slutet brukar allmänt ses som en elegant triumf över ljudfilmen och dess beroende av dialog, vilket Chaplin länge var omtalat avog mot.
Apropå sångnummer: fina ’Smile’ (inspirerat av Tosca, sägs det) hörs bara som musikaliskt tema i själva filmen. Nästan tjugo år senare sjöng Nat King Cole in en version med text baserad på några uppmuntrande rader ur ”Moderna tider”. Nyss hördes låten ironisk-sorgligt använd i trailern till kommande ”Joker”.
Fler fotnoter: Paulette Goddards ibland maniska leende och energiska skådespeleri charmade inte bara publiken. Hon och Chaplin gifte sig samma år och de spelade också mot varandra i ”Diktatorn”. Hennes sista äktenskap var med författaren Erich Maria Remarque.
© Anders Lindahl
2019-04-21
Originaltitel: Modern Times
USA, 1936
Regi: Charlie Chaplin
Med: Charlie Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Tiny Sandford, Chester Conklin
Genre: Drama, Komedi, Politik
Relaterat: Diktatorn (1940)
