Sorry to Bother You (2018)
Ensam är inte stark i surrealistisk solidaritetspamflett
Dråplig dystopi. En hysterisk hetsjakt genom den härliga nya handelsbalansen. Späckad satirisk science fiction. Här går det undan. I en film som inledningsvis inte direkt signalerar hela bredden av sin repertoar. Det skulle kunna vara en lite lagom skruvad betraktelse över vardagen och hur vi tar oss fram i livet under de rådande förutsättningarna. En smula samhällskritiskt. Småroligt sarkastiskt. Men sedan tar filmen ett steg till och skruvar upp insatserna. Och sedan ett steg till. I vissa avseenden jämförbart med den starkt polariserande ”Mother!” häromåret, vilken var avgjort mindre komisk men definitivt visste hur man bygger upp och lägger till och sedan bränner av ytterligare ett steg i raketen.
Nåja. Till att börja med är vår antihjälte Cassius Green (Lakeith Stanfield) bara på jakt efter något slags försörjning. Flickvännen Detroit (Tessa Thompson) har sin konstnärliga ådra och ett visst lokalt renommé för sina performanceuppvisningar i friformstil där hon kommer åt - inklusive gator och torg. Men faktum är också att de hyr ett garage av Cassius farbror Sergio som själv behöver pengar akut för att inte bli vräkt från huset. Med hjälp av en smula kreativ fejkverksamhet som snabbt genomskådas kommer Cassius ändå in på golvet i ett telemarketingföretag. Redan där serveras några elakt insiktsfulla scener kring hur företagsvärlden med sina peptalks och sin inneboende hierarki kan fungera. Liksom tipset från en äldre kollega, afroamerikan liksom Cassius, att man ska använda sin
vita röst för att övertyga dem i andra änden av tråden. Det visar sig vara ett framgångsrikt knep för, som det visar sig, naturbegåvningen Cassius. Plötsligt stiger han i graderna samtidigt som kollegorna börjar göra uppror och kräva mer av sin arbetsgivare. Vilken väg ska han välja?
Lojaliteter och klasskamp. Jodå. Här kommer en hel del underförstått eller explicit politiskt innehåll. En holmgång med den moderna kapitalismen och samhällsbygget. Vad är det som driver civilisationen framåt, i den mån den går framåt? Existentiellt, vad betyder allt i slutändan när solen en dag slocknar? Sådana frågor ställs ibland rakt ut. Men snart snurrar allting så fort att vi kastas in i totalt kaos. Så många idéer och fantasifulla ingredienser i omlopp ser man sällan i samma film. Det kan diskuteras om det blir för mycket. Och om de centrala poängerna går förlorade i sammanhanget. Men jag tror inte att de gör det. Det är dock en av de där filmerna där jag omedelbart känner att den egentligen bör ses fler gånger än en.
Provokationerna haglar. Vad innebär det att ’sälja ut’ och av vilken stomme byggs verklig solidaritet? Är de som känner sig mer radikala verkligen just det? ”Sorry to Bother You” ger i förstone inte intryck av att skildra en alltför avlägsen framtid. Ska det föreställa en surrealistiskt skruvad bild av hur det kan se ut redan om några år eller av hur det egentligen fungerar bakom fasaderna redan nu? Det kan se ut som total pessimism, samtidigt som här demonstreras uppenbar kampvilja och tro på att förändringar är möjliga. Men kanske inte den enklaste vägen. Vi är så distraherade, vilket nästan hamras in med kommentarer kring TV-utbudet och delningskulturen på nätet, i bara aningen tillspetsade varianter av hur det verkligen ser ut i dag.
Vare sig man köper hela paketet och skriver under på allt filmen verkar vilja uttrycka, så är det en ’wild ride’. En skröna som aldrig står still men levererar en salvelsefull predikan om att ingenting förändras om människor själva stampar på samma fläck, isolerar sig och tror att ensam är stark. Ja, det är i sina grundvalar ganska uppenbart ett ode till det kollektiva och kraften i att samarbeta, om att visa solidaritet och våga använda sin egen röst, bokstavligt och bildligt. Pamflett? I så fall en rent olagligt underhållande sådan.
© Johan Lindahl2019-04-28