Triple Frontier (2019)
Allt går enligt planen i en operation helt utan komplikationer. Ha!
Alltså. De hade ju klarat sig ganska bra med ”bara” det som fick plats i ryggsäckarna. Det hade varit så mycket lättare… Bokstavligt och bildligt. Men nu ska jag inte säga för mycket. Killar som krånglar till det för sig. Enkelt uttryckt. I en film som går ut på att just ingenting är så
enkelt som man tänkt sig. Premissen att krigsveteraner, särskilt sådana som tillbringat en försvarlig tid i diverse elitstyrkor och lydigt utfört smutsiga eller ’våta’ jobb för sitt land men aldrig fått riktigt erkännande eller rätt betalt för det, kan hysa viss bitterhet och ta egna initiativ för att ge sig själva lite spontan skatteåterbäring, den har du kanske sett förut. Säg, ”The Rock”, en av Michael Bays tidiga filmer, bara för att ta ett exempel ur högen.
Nu är det här gjort av en tämligen ambitiös regissör med dokumenterat intresse för män som är hyperambitiösa inom sina specialområden och tvingas igenom prövningar, som i ”Margin Call” om finanskrisen 2008. Det här är en kärv historia. En smula sedelärande. Och problematisk i vissa avseenden om man tycker att de verkligen fullt ut ska få ta konsekvenserna av sina gärningar. Tonfallet är ofta dovt och surmulet, men är det tillräckligt tvetydigt?
Drivande i sammanhanget är ’Pope’ Garcia (Oscar Isaac) som får med sig fyra gamla kompanjoner, samtliga förutom honom själv nu pensionerade från aktiv tjänst i… ja, vad de nu en gång tjänstgjorde i. Han har insidesinformation om en knarkkung som ska hålla till i en stuga ute på landet (eller snarare djungeln) och där gömmer undan sina ansenliga inkomster i kontanter. Dessutom borde baronen ifråga avlägsnas från jordelivet i förbifarten. Så är det bara. Det krävs i vissa fall trägen övertalning men sedan är de på väg till gruppledarens jaktmarker, som kanske ska föreställa Colombia men inte riktigt preciseras. Inledningsscenerna vid ett tillslag i stadsmiljö ser i alla fall ut som Medellín med alla sina röda tegelhus. En del saker går enligt planen - men inte allt. Och är det girigheten som är boven i dramat, eller bristande omdöme och för flera av dem ovanan att vara ute i fält igen och fatta rationella beslut under press som komplicerar allting? Vem är ledaren i sammanhanget? Och vems ansvar är det att välja väg när det verkligen börjar osa katt?
Direkta politiska över- eller undertoner har inte prioriterats. Men en av filmens styrkor är de sjudande undertryckta spänningar som hela tiden hotar blossa upp inom gruppen, samtidigt som en del tvivelaktiga attityder och fatala felbeslut gör det svårt att till hundra procent sympatisera med kvintetten ute på eskapader. Hjältar? Njäe. Antihjältar? Möjligen med vissa förbehåll och efter en diskussion om vad det begreppet egentligen inrymmer. Ben Afflecks rollfigur ’Redfly’ är den mest lynnige, den som verkar ha lättast att improvisera på gott och ont men samtidigt ständigt riskerar tappar koncepterna. De övriga tre i gänget förblir efter två timmar fortfarande mer sketchartade och funktionella snarare än intressanta i egen rätt. Även om ’Ironhead’ (Charlie Hunnam) ger visst intryck av att vara den mest balanserade, kontrollerade och kanske medlartypen, relativt sett.
Det finns mycket mer en sådan här film skulle kunna vara, som hade gjort den mer tacksam att analysera och ge en fördjupad bild av. För all del kunde det ha varit betydligt sämre och reducerat till en actionpackad utflykt där hårda män jobbar för världens fromma och skipar rättvisa enligt gatans lag. Så simpelt blir det inte heller utan landar någonstans i mitten. Engagerande, inte totalt tillfredsställande men med regelbundna spänningsmoment och magnifika miljöer som fond.
© Johan Lindahl2019-03-23