Pansarkryssaren Potemkin (1925)
Inte bara trappan
En klassiker. En klassiker! En självklar sådan, enligt alla filmhistoriska definitioner. Men vad betyder det egentligen i dag? Och är det något man egentligen vill se, i dag? Storslagen film skapad efter den ryska revolutionen, om tiden före densamma och ett försök till uppror i början av 1900-talet. Besättningen på en båt börjar få nog och funderar på om det är dags att sätta sig upp mot överheten. Inspektion av ruttet och maskätet kött på däck blir en tändande gnista.
Möjligen är den här informationen överflödig, men det handlar om en så kallad stumfilm. Ackompanjerad av nästan ständigt närvarande orkestral musik av det pampigare slaget. Med känsla för drama, som dock fungerar bra ihop med den teatraliska karaktären och det dramatiska uttrycket i bilderna. Regissören arbetar redan från början flitigt med närbilder och intensivt utspel från mannarna på färjan. Musiken för övrigt; sådana här äldre skapelser brukar ha en tendens att ha utrustats med olika ljudspår från tid till tid och ursprunget till just det här arrangemanget har jag inte fullständig koll på. Recensionen utgår från en digitalt restaurerad utgåva utgiven för ett antal år sedan, tydligen främst åstadkommen med tyska insatser.
Som brukligt är, när man ger sig i kast med berättelser om en era och en miljö man själv inte har någon direkt erfarenhet av, kan man tolka beteendemönster på ett sätt som förmodligen inte stämmer överens med vad publiken vid premiären upplevde. Ledarskapet på den här kryssaren verkar väldigt snarstuckna och uppvisar allmän brist på omdömesgillt beteende. Något som verkar direkt kontraproduktivt med moderna ögon, eller åtminstone moderna demokratiskt fostrade ögon. Men det här utspelas inte i en demokrati. Och berättas egentligen inte heller i en demokratisk miljö utan är i princip ett propagandanummer framställt för att visa varför revolutionen var nödvändig. Filmen måste ses utifrån de förutsättningarna.
Är framställningen strikt socialrealistisk? Tja, snarare melodramatisk och förhöjd. Men innehåller den även någon form av drömsekvenser, hallucinatoriska inslag? Man kan ställa sig frågan när en munkliknande figur viftande med ett krucifix dyker upp mitt i en spännande standoff på däck. Åtminstone till en början undrar jag om han verkligen är legitimerad skeppskaplan eller infogad som en symbolisk representant för det förflutna. Dessutom ser han med sina okynnigt plirande ögon och yviga hårsvall med mustasch ut som en ohelig kombination av Hasse Alfredson och gamle boxningspromotorn Don King.
Ungefär halvvägs in förflyttas handlingen över på land, in i hamn till Odessa. Där väcks offerviljan och revolutionsandan till liv av en död matros som blir en martyr för kampen. Massmöten uppstår och brandtal levereras. Intressant detalj som betas av i förbigående är när en herre i hatt missuppfattar stämningarna och lägger sitt strå till stacken med ett förnöjt ”ned med judarna!” Det går inte hem i sammanhanget och han får omgående veta att han lever. Annan spännande detalj i marginalen: när en skinande röd flagga hissas i masten på skeppet mitt i allt det svartvita. Exakt när den symboliskt betydelsefulla färgläggningen inträffat är jag heller inte säker på. Eller när man kom på idén att klämma in några strofer från vad som låter som den franska nationalsången just i det ögonblicket.
Trappan. Det går inte att tala om den här filmen utan trappan. Den som inspirerat Brian De Palma och hans klimaktiska uppgörelse i ”De omutbara”, inte minst. Även här har scenen som inspirerat så många andra, en strategisk placering ungefär tre fjärdedelar in i filmen. Och då handlar det egentligen om en massaker, en slakt på obeväpnade medborgare som sympatiserar med de upproriska besättningsmännen. Tsarens trupper dyker plötsligt upp och öppnar eld. Fokus är på offren, de som faller, inte minst kvinnor och barn. Och så den där barnvagnen som okontrollerat rullar nedför och som vi faktiskt aldrig får en riktig closure på. Men scenen i stort är det yttersta beviset på att regissören Eisenstein visste, kanske bättre än någon annan vid den tiden, hur man organiserar en masscen. Överhuvudtaget är det ganska mycket sådant här. Bevisligen har auteuren vid rodret haft en del statliga resurser till förfogande och eventuellt hela propagandamaskineriet bakom sig. Med detta har han skapat stor konst som går att ses även i dag, som svar på en av frågorna i inledningen. Kanske till och med bör ses, i alla fall för alla intresserade av filmhistoria.
Till skillnad från amerikanska ”Nationens födelse” som ofta anses som det första stora filmeposet, men i dag är ohjälpligt befläckad av att den, antingen genom okunnighet eller genom uppenbara rasistiska attityder, i dag inte går att se utan att ta sig för pannan samtidigt som man kan imponeras av hantverket, så är ”Potemkin” ett genomgående övertygande drama där folket reser sig upp mot sina överordnade och skapar sitt eget öde på ett sätt som vi har sett om och om igen i framgångsrika filmberättelser sedan dess. Det är helt enkelt ett fungerande koncept. Historiens dom över Sovjetimperiet är åtminstone i nuläget att det lämnade en del övrigt att önska i form av frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter. Men en film som den här kan man uppskatta och beundra oavsett allt annat. Tidens tand har varit avsevärt snällare under det sekel som gått sedan gjordes, än mot det mesta övriga som producerades under samma period. Och med en speltid på något över en timme, kan det vara värt att ta risken att uppleva den även om du inte är bombsäker på att överväldigas. Vilket faktiskt är fullt möjligt att du gör.
© Johan Lindahl
2019-12-07
DVD / Blu-ray
Den DVD-upplaga jag haft som underlag innehåller en liten bakomfilm från 2007 med inblickar i hur restaureringen gått till. Det är framförallt tyska entusiaster som tog sig an uppdraget att fixa till det gamla mästerverket. Vi får inblickar i hur det gick till när filmen från början lanserades i Sovjetunionen 1926 och även i Tyskland där den blev en succé, kanske till och med innan den riktigt slagit igenom på hemmaplan. Dock inte utan vissa ingrepp av den tyska censuren. I omgångar verkar den ha förbjudits av tyskarna innan den genomgått censur och släppts igen. Det gäller exempelvis den brutala trappsekvensen. I extramaterialet uttalar sig både ryska och tyska filmhistoriker som dock inte verkar helt överens om hur den komplicerade processen gick till och hur mycket inflytande regissör Eisenstein själv hade på den version som visades för allmänheten.Hur musiken till filmen skapades och vad dess funktion skulle vara får vi också veta lite mer om. Till exempel hur man vid restaureringen fick gå in och förlänga stycken av musiken för att passa ihop med en längre film än den tidigare nedklippta. I processen utreds även det minst sagt komplicerade förhållandet mellan dessa två länder som bara något decennium senare skulle gå in i regelrätt krig med varandra - igen. Uppenbart blir i alla fall att det vi nu kan se är resultatet av ett otal bearbetningar som förhoppningsvis ändå har några likheter med den ursprungliga versionen och visionen bakom den. Klart är också att filmens negativ, tillhörande musik och materialet i stort gått igenom en resa i sig. Hur den sett ut för offentligheten har varierat beroende på tidsandan och diverse praktiska omständigheter. Nu förefaller de ändå säkra på att ha återställt filmen så mycket det bara går till hur den en gång var tänkt att bli.
Originaltitel: Bronenosets Potemkin
Sovjetunionen, 1925
Regi: Sergei M. Eisenstein
Med: Aleksandr Antonov, Vladimir Barskiy, Grigoriy Aleksandrov, Ivan Bobrov, Mikhail Gomorov, Prokhorenko, Beatrice Vitoldi, Aleksandr Levshin
Genre: Drama, Historia, Politik
Svensk biopremiär: 1952-01-21
