Vice (2018)

Skjutjärnskomedi om charmlös men skicklig byråkrat som förändrade världen

Någonstans i en hylla hemma, eller kanske nedpackad i en låda, har jag en liten skrift. ”The Dick Cheney Code”, utgiven någon gång under Irakkrigets mest turbulenta perioder. Alltså, den period när utspridda uppror mot den mestadels amerikanska ockupationsmakten utvecklats till inbördeskrig och allmänt kaos. Det såg ut som en lätt seger till att börja med, men utvecklades till någonting helt annat. Kommer ni ihåg? Det är en fördel att göra det om man vill se den här filmen med största möjliga behållning. Att ha bestående minnen av kontroverserna kring USA:s beslut att invadera Irak, avsätta diktatorn Saddam Hussein och installera något som skulle bli Så Mycket Bättre. Och blev… Något ingen fortfarande riktigt vet vad det är. Humor var ett av de vapen som användes för att bearbeta allt som hände. Och att boken ovan delvis parodierade ”Da Vinci-koden” behöver jag kanske inte tillägga. Exakt hur kommer jag inte ihåg, eftersom jag förmodligen inte ens läst hela.

Nu har i alla fall Adam McKay, mannen bakom ”The Big Short” och komedier som ”Anchorman” gett sig i kast med att ge sin bild av Mr Vice himself. Vicepresidenten, ett jobb som ju ’är ingenting’ enligt huvudpersonen själv och hans hustru - om man nu inte bestämmer sig för att göra det till någonting mer, alltså. Gång efter gång upprepas filmens mantra, att det här handlar om en byråkrat, en smart och ofta ganska tystlåten kille från Wyoming, en av USA:s lantligare delstater. När han i ett tidigare skede av sitt liv inte verkar direkt överambitiös, sätter hans ambitiösa fru Lynne press på honom. Hon kan inte göra karriär på samma sätt som han, eftersom hon är kvinna. Men han har ett val, att bli någon, att använda sin utbildning och sitt förmodade inre driv för att ta sig in exempelvis i maktens boningar. Exakt hur allt egentligen går Dicks väg kan vi inte räkna med att få fram i den här filmen. Vi förväntas forslas med av flödet och själva fylla i en del luckor längs vägen. I princip är ”Vice” en kronologiskt strukturerat historia, med en del studsande fram och tillbaka och (som brukligt är i biografiska filmsammanhang) en ingress som tar plats vid ett avgörande skede när han står på toppen. Definitionen av toppen är i det här fallet den handlingskraftige herre som kliver fram när USA attackeras av terrorister 11 september 2001.

Det gäller att hålla huvudet lagom kylslaget och se möjligheter när andra tappar fattningen. Han är så dags härdad av en bana som rådgivare i Vita huset under ett 1970-tal då presidenter som Nixon och Ford passerar revy. Hans relation till Donald Rumsfeld är en nyckel. Dynamiken mellan dem varierar. Vem är det som gör vem en tjänst och när? Och vad består deras partnerskap i, när de gång efter annan kommer att samarbeta och forma sitt lands framtid? Kanske en ömsesidig insikt att de kan spegla sig i varandras ambitioner och, vid behov, hänsynslöshet. För så framstår huvudpersonen ofta här. Hur mycket är det hustruns pådrivande som ger honom den här ryggmärgsreflexen och strategiska förmågan? För det har han, om inte annat. Det här är inget idolporträtt, borde kanske understrykas om det inte redan framgått. Nidbild eller rättvisande? Meningarna har hittills varit delade.

Regissören är helt klart ingen beundrare, men kan ändå se vissa kvaliteter hos Cheney. Denne framstår ändå som en ganska anständig fadersgestalt för sina döttrar, åtminstone fram till en viss punkt. Och i förhållande till den man som ska föreställa den verklige, valde presidenten I början av 2000-talet, råder ingen tvekan om vem filmen ser som den verklige ledaren. Den som orkestrerar, manipulerar och planerar för ett krig han och en grupp kring honom får chansen att dra igång efter terrorattackerna 2001. George W. Bush verkar jämförelsevis högst impulsiv, lättviktig och snart sagt helt i händerna på sin sluge samarbetspartner. Om detta finns det väl också delade meningar; hur var det exempelvis i Oliver Stones ”W” som fokuserade på presidenten själv för ett tiotal år sedan? Bilden som gavs där kanske inte helt motstred den här versionen, men McKay väljer att spetsa till det mer. Och då inte minst stilistiskt.

Det är snart uppenbart att han inte gör en rak biografi utan markerar att det här snarare ska ses som en en kraftfull svart komedi med inslag av stor tragik. Och inte så få shakespearianska undertoner. Relationen mellan Dick och hans hustru har något Macbeth-aktigt över sig. Porträtterad av Amy Adams (som i princip kan spela precis vad som helst) är hon en vital del av maskineriet i maktäktenskapet och i filmen. Christian Bale gör huvudpersonen både som ung man och äldre, i det senare fallet med ett rejält lager smink. Detsamma gäller Steve Carell som Donald Rumsfeld; bara ett av de fall där filmen lyckas göra skådespelare jag verkligen inte skulle ha tänkt på i första hand för sina respektive roller, att se imponerande porträttlika ut. Sam Rockwell som George W. Bush? Tyler Perry som Colin Powell? Jag skojar inte. Men i stort sett fungerar det. Och den satiriska, stiliserade berättartekniken förstärker det teatraliska intrycket. Scener som är helt uppenbart surrealistiska eller symboliska, parade med snabba dokumentära klipp och hastiga besök i tortyrhålor och på slagfält kanske kan kännas splittrande och framkalla huvudvärk, men filmen lever.

Det gör väl Dick Cheney fortfarande också när detta skrivs. Även om hans hälsa hela tiden verkar vacklande och åtminstone tre hjärtattacker tar plats i handlingen. En handling som, kanske jag ska tillägga, hålls ihop av en narrativ följeslagare, en berättare (spelad av en Jesse Plemons från ”Breaking Bad” och mycket annat) vars personliga relation till huvudpersonen avslöjas först i ett sent skede. Som sagt, det skadar inte att ha egna minnesbilder från rapporteringen kring de världsomvälvande händelserna som står i centrum. Tidsangivelser är inte alltid glasklara och vissa perioder rivs av snabbt som ett plåster innan vi kommer fram till nästa avgörande event. Går det att göra en film med en så här, av allt att döma, charmlös individ som nav? Karisman var aldrig hans styrka. Och redan i filmens absoluta inledning förklaras att det här bygger på verkliga händelser, men det handlar om en hemlighetsfull herre. ’Vi gjorde vårt fucking bästa’, deklarerar ingressen utan omsvep. Vad är gott nog? Får man handskas så här med historien? Det får väl historien själv utvisa. Själv rycktes jag med i över två timmar och fortsätter processa innehållet efteråt. Så jag svarar ’ja’ på båda frågorna jag själv ställde. Vilka de nu var.

© Johan Lindahl
2019-02-03

Originaltitel: Vice
USA, 2018
Regi: Adam McKay
Med: Christian Bale, Amy Adams, Steve Carell, Sam Rockwell, Alison Pill, Eddie Marsan, Justin Kirk, LisaGay Hamilton, Jesse Plemons, Bill Camp, Don McManus, Lily Rabe, Tyler Perry, Shea Whigham

Genre: Drama, Historia, Komedi, Politik
Svensk biopremiär: 2019-01-11
Hemmabio: 2019-05-27
Teman: 11:e september och därefter

Relaterat: W. (2008)

Ingår i följande teman

Sök