Roma (2018)
People Need People
Hyllad har han varit förut. Regissören Alfonso Cuarón som arbetat i alla existerande genrer, ungefär. Och sällan misslyckats med någonting. ”Gravity”, ”Children of Men”, ”Din morsa också!”, ”Harry Potter och fången från Azkaban” - ja, de har alla samma snubbe i regissörsstolen. Samme Señor Cuarón. Som nu skalar av alla färger (utom de som platsar i gråskalan) men visar episka ambitioner i en närstudie av en familj. Utsagesvis inspirerad av egna barndomsupplevelser tecknar han ett porträtt framför allt av en ung hemhjälp med rötter i urbefolkningen, stationerad i ett hem som representerar övre medelklass i miljonstaden Mexico City under tidigt 1970-tal. Roma är en stadsdel där stora delar av handlingen utspelar sig.
Exakt när då? Vilka är de precisa tidsperspektiven under handlingens gång? Sådana detaljer framstår efterhand som bisaker. Här finns ett flöde där allt rullar på och det ena följer på det andra, men rytmen kan vara lite förrädisk. Det viktiga är det viktiga, liksom. Och egentligen kanske man kan se första halvan av filmen som en uppbyggnadsfas, ett sätt att etablera scenen, introducera miljöer, stämningar i tiden och inte minst vilka familjen och dess medlemmar är. Huvudpersonen Cleo är både utanför den och en del av den, inte minst sedan fadern i huset försvinner ut ur bilden på ett tidigt stadium. Här finns en svepskälsversion, en täckmantel som dock snart för oss avslöjas som en dimridå. Bortrest. Ja, men det hustrun och hemhjälpen är mer säkra på, står barnen ovetande om. Han kommer nog inte tillbaka. Hustruns humörsvängningar och inre turbulens påverkar Cleo som även själv hamnar i personliga bryderier när hon blir gravid och mannen i sammanhanget inte vill kännas vid sitt eget ansvar för detta tillstånd. Hört den förut?
Oftast i bakgrunden, men ibland mer konkret, ser vi spåren av ett samhälle med starka motsättningar. Studentprotester som slås ned. Utbrott av våldsamheter i en annars synbart välfungerande storstad. Kontrasten mellan de välbeställda kvarteren och mer slumliknande områden markeras. Liksom varierande livsvillkor och hur de två världarna regelbundet ändå möts. Cleo har sitt rum i anslutning till arbetsplatsen, men lever ändå i båda. Det är svepande och episkt, men samtidigt ändå begränsat. Här ska inte absolut allting med, hela landets historia tecknas inte i detalj. Däremot syns redan från scratch en ovanlig omsorg om detaljerna i vardagen; de små nyanserna, vad som tilldrar sig i ett hushåll och praktiska detaljer som att regelbundet rengöra stengolv efter en hund som inte lärt sig vikten av rumsrenhet, eller försöka parkera en alldeles för bred amerikanare i ett garage där den knappt ryms.
Yalitza Aparicio i huvudrollen är av allt att döma debutant i sammanhanget men verkar vara en naturbegåvning som
blir sin Cleo. Här finns överhuvudtaget inget överspel eller storvulet poserande utan mer varierade reaktionsmönster. Det speglar inte minst de avgörande relationerna här, som i grunden inte är jämlika utan ofta kräver mer anpassning från ena parten, men där rigida klasskillnader ändå kan luckras upp av omständigheterna.
”Roma” har kallats en av årets bästa filmer, medan en och annan betraktare pekar på en viss distanserande effekt av hela uppvisningen. Filmen är så uppenbart skickligt sammansatt och så estetiskt medveten att den absolut kan verka mer stiliserad än den behöver vara. Men i det stora hela är det ett både storslaget och intimt drama som växer mer och mer särskilt under andra timmen. Det svartvita fotot skalar bort överflödiga intryck. Pulsen höjs betydligt i slutskedet. Besvikelser, bedrägerier, svek och försoning samsas i en film som framför allt handlar om människor med olika förutsättningar som ändå behöver varandra.
© Johan Lindahl2018-12-26