Point Break (1991)
Tidstypisk men fortfarande väldigt underhållande
Mina favoritfilmer i under cover-genren är i regel från Hongkong, som ”Hard-boiled” eller ”Infernal Affairs”. Med det sagt har jag alltid varit svag för "Point Break", filmen vars inflytande på "The Fast and the Furious" knappast kan överskattas. Och faktum är att den funkar även ett drygt kvartssekel senare.
Nyutexaminerad spoling hamnar på FBI-rotel för bankrån i Kalifornien. Där paras han ihop med sur veteran som helst av allt vill slå till mot Presidenterna, ett gäng maskerade bankrånare som gäckat dem i flera år. Veteranen har en teori: de är surfare. Spolingen får ta på sig rollen som aningslös grabb från Ohio som vill lära sig den ädla surfkonsten för att komma närmare de misstänkta. Givetvis anlitar han en tjej att lära honom. Givetvis blir de kära. Och givetvis hamnar han oförhappandes mitt i rånarnas inre krets.
Som underhållning, ibland rentav engagerande, fungerar det fortfarande fint. Keanu (som att döma av John Wick-filmerna knappast vill ta det lugnt på 'äldre' dar) spelar sin sedvanligt envetna, orädda karaktär med ett lagom mått av trubbig humor. Swayze spelar slåsskunnig ledartyp och guru vars spontana infall och förmåga att dra med sig folk på de mest våghalsiga påhitt känns märkligt trovärdiga. Och ta mig tusan om de inte också lyckas förmedla lite av skönheten med surfning.
Här finns många scener som sticker ut. Det första, nästan eleganta och välfungerande bankrånet och det där avslutande som går så fruktansvärt fel. Det där helt galna fallskärmshoppet. Den där helt galna springjakten som pågår i evighet och bland annat inkluderar kastande av arg hund (en dummy användes enligt eftertexterna).
Åttiotalets mer lättviktiga snutfilmer och romantiska draman kan kännas väldigt nära i somliga scener från både polisstation och strand, men det mesta funkar alltså. Som den smittande känslan av att ha ramlat huvudstupa in i en subkultur som man faktiskt kan respektera. Åtminstone till en viss gräns. Vardagen kan verkligen kännas rätt torftig vid sidan av grejerna som de hittar på. Fotot är stilrent och snyggt och visst är det gött att se filmer som som bevisligen inte är digitala någonstans.
Den mångkunnige Kathryn Bigelows stora genombrottsfilm är helt klart värd ett återbesök, vars bonusmaterial inkluderar otaliga "titta det är ju Skådespelare X"; till exempel John C. McGinley och Lee Tergesen, för att inte tala om medlemmarna i Red Hot Chili Peppers.
© Anders Lindahl2018-12-10