A Star Is Born (2018)
Råriven romans med påtaglig personkemi
- You were working as a waitress in a cocktail bar when I met you...
(ur ”Don’t You Want Me” med Human League, 1981)
Visst var den inspirerad av storyn från ”En stjärna föds”?. Det finns flera filmversioner, så exakt vilken av dem som fick ledsångaren Philip Oakey att gå i spinn är väl inte hundraprocentigt klarlagt, men som jag minns det nämnde han Judy Garland i en intervju någon gång för länge, länge sedan… Att Oakey inte var överförtjust över arrangemanget och tvivlade på låtens lämplighet som singelkandidat var däremot en nyhet för mig när jag skummade igenom Wikipedia-artikeln om den precis i detta skrivande nu.
”Här kommer alla känslorna på en och samma gång” - en annan sångtitel av något senare årgång, signerad Per Gessle, som bara dök upp fritt associativt i sammanhanget. Ibland är det så jag har uppfattat Lady Gaga. Hon kan verkligen ta i. Det är så mycket som ska välla ut från kistan inombords. På gott och ont. I det här sammanhanget, omvittnat mer avsminkad än vi är vana vid, är hennes utlevelseförmåga dock en betydande tillgång.
Själva storyn som nu alltså berättats några gånger, är ganska enkel men klassisk. Det är lite som hur fenomenet musik förklaras i filmen: det finns tolv toner och sedan handlar det om hur man använder dem. Toner, grundstrukturer och bekanta mallar används emotionellt effektivt. ”A Star Is Born” är gjord för att kännas och lyckas ofta med det uppsåtet.
Vi (jag och min fru) hamnade händelsevis långt fram i salongen på första raden, vilket möjligen förstärkte de akuta visuella intrycken i en film som är bokstavligt grovkornig och med ett starkt fokus på närbilder. Vi ska komma så nära de här personerna så tidigt som möjligt för att berättelsen ska fungera och beröra. Slumpartat möte uppstår mellan en firad stjärna och en yngre talang som kämpar på och hunsas av chefen i ett civilt jobb men drömmer om något annat och uppträder i mindre fashionabla sammanhang. Det klickar till. Om inte annat för att han, den firade storheten Jack, är så enträgen och nästan kusligt angelägen om att få okända Allys uppmärksamhet. Han är van vid de stora scenerna men det stora hjärtat och den känsliga konstnärssjälen har som ofta en baksida. Det framgår tidigt att alkoholen är en nära följeslagare.
Mallen som vi känner (eller inte känner) igen, handlar om en het romans, en ny karriär, och framförallt kontrasten mellan en spirande sådan parallellt med en sjunkande skuta. Kärleken finns där men den prövas hårt. Längs vägen utforskas fenomen som förhållandet till olika typer av fadersgestalter, mer eller mindre svår barndom och ostadig självbild.
Sedan kan det vara frestande att ställa sig frågor om vad filmen själv tycker att vi ska tänka. Till exempel om det paket hits som blir en del av Allys nya karriär. Uppenbart är Jack tveksam till om de speglar henne själv och är ett ärligt uttryck eller inte. Och även om reaktionerna kan bero på avundsjuka och komplikationen i en relationsdynamik som förändras, så… Rent spontant har han väl inte helt fel? En del av det hon börjar prångla ut styrd av sin nye manager är högst opersonligt, dussinvaruaktigt och speglar ett mönster som impregnerar den mindre nyskapande delen av dagens musiklandskap.
Regissören Bradley Cooper låter inte ledande mannen Bradley Cooper få behålla sin värdighet mer än nödvändigt. Ja, han är en stjärna. Hyllad och populär, särskilt inledningsvis. Men hans kroniska hörselproblem och tilltagande drogberoende skildras inte med förskönande omskrivningar. Dialogen är minst lika grovkornig som bilden. F-ordet är flitigt i bruk. Och vid sidan av den komplicerade relationen med fyndet Ally är det relationen till den äldre brodern som får störst utrymme. Lika komplicerad den, visar det sig, med oförliknelige Sam Elliott i patenterat bister alternativt butter alternativt synnerligen klarsynt funktion.
Och så Ladyn framför andra. Jo, hon har karisma. Kemi med Cooper. Inlevelse. Och som sagt, de kreationer eller kompositioner som hennes rollfigur skapar på egen hand är mer övertygande än de mer serietillverkade varianter som förekommer senare. Och jag är alltså inte helt säker på vad filmens egen ståndpunkt är vad gäller personlighet kontra karriärmöjligheter. Autenticitet i förhållande till attraktionsförmågan. Om den i grunden är ganska konservativ eller predikar om personlig frigörelse. Det är många frågor man kan ställa sig, men det är ändå en rejäl romans-med-förhinder-historia som kan tränga sig genom de flesta förhärdade skal.
© Johan Lindahl
2018-12-16
Originaltitel: A Star Is Born
USA, 2018
Regi: Bradley Cooper
Med: Lady Gaga, Bradley Cooper, Sam Elliott, Andrew Dice Clay, Rafi Gavron, Anthony Ramos, Dave Chappelle, Ron Rifkin, Barry Shabaka Henley, Michael D. Roberts, Michael Harney, Rebecca Field
Genre: Drama, Musikfilm, Romantik
Svensk biopremiär: 2018-10-05
Hemmabio: 2019-03-04
Teman: Skådespelare regidebuterar
Ingår i följande teman
