Apostle (2018)
Spännande skröna med Stevens
Ja, det här var väl en av de mindre muntra historier jag sett på sistone. Eller, finns ett ljus i tunneln där någonstans ändå? Gotisk skräck och gemenskaper som drar sig undan världen under sektliknande förutsättningar är inte precis en helt ny företeelse vare sig i verkligheten eller i fiktionen.
Finns det något nytt att säga, några nya vinklar att skildra fenomenet ifrån? Det här är i alla fall en visuellt frejdig om en väldigt mörkbetsad och drastisk variant av ”The Wicker Man”-syndromet. En man med eldig blick och trogen församling har frånsvurit sig troheten till kungamakten och skapat sitt eget lilla rike ute på en vindpinad ö. Där dyrkar de Gud efter egna modeller genom en synkretistisk korsning av bibeltrohet och gudinnekult. Är de förledda och vidskepliga rakt igenom eller finns det någon sanning i den kosmovision de utgår ifrån?
Dit kommer en annan man med nästan lika eldig blick på jakt efter den syster som ofrivilligt ska ha fraktats till ön. Det kommer givetvis till en konfrontation även om han först måste försöka smälta in för att vinna deras förtroende innan han slutför sitt uppdrag. Infiltratören möter ett samhälle stängt för yttervärlden, men kanske inte så helgjutet sammansvetsat som det först kan verka. Och ju längre in i mysteriet vi rör oss och ju fler spänningar som uppdagas desto mer obarmhärtig blir berättelsen. Här ges inte mycket nåd och inga effekter sparas. Regissör Gareth ”The Raid” Evans drar fram alla trick i boken med suggestiv och ibland dissonant ljudläggning till mättade bilder och intriger på liv och död. Kanske inte överdrivet nyansrikt, men frågan om vem som är ond och god och sanningen bakom sektens livsstil och överlevnad på ön rymmer en del överraskningar.
Är det i första hand den exercis i gotisk mystik och sekelskiftesskräck (filmen utspelas i början av 1900-talet), med klaustrofobiska inslag och katarsis, eller finns det något djupare som framkommer om livet och dess villkor, vad som krävs för att överleva i en hård värld? Framförallt är det kanske mest en spännande skröna med starka uttryck och en tydlig ovilja att tona ner och låta publiken andas, åtminstone när vi närmar oss klimax. Dan Stevens som numera tycks dyka upp lite överallt, personifierar den lidande offervillige infiltratören, en man som förlorat den tro han en gång hade men riskerar allt för den enda person som på allvar betyder något för honom. Och Michael Sheen lever ut i en rivig roll som kuppledare, mer explicit fanatisk och frustande än vi brukar se honom. Överlag ser vi en uppsjö intensivt agerande i en film som definitivt har temperament och konkret nervdaller, om den sedan inte är direkt nyskapande i alla avseenden.
© Johan Lindahl2018-12-16