Den blomstertid nu kommer (2018)
En liten film om äkta svensk systemkollaps och konsten att kommunicera
- Du kan väl sätta dig ner och ta en fika så länge.
Välkommen till ett Sverige i akut kris. Man måste ju ändå prioritera.
Det smäller i Stockholm. Varför och vem ligger bakom? Så dags har vi lärt känna, om vi nu verkligen har lärt känna Alex, en ung man som tidigare var en ännu yngre man i ett mindre harmoniskt hem på landsbygden. Fostrad av en bitter och till synes överdrivet paranoid far med ett förflutet inom försvarsmakten och en hunsad mor förstår vi att uppväxten satt sina spår. Men han har märkligt, eller kanske helt normalt och följdriktigt, svårt att uttrycka sig på något annat sätt än genom sin passion för musik som gett viss framgång.
Sverige är under attack. Men både myndigheter och allmänhet verkar först slående oförmögna att inse situationens allvar, trots att broar sprängs och annan viktig infrastruktur ödeläggs i huvudstaden. Det är främst den konspiratoriskt lagde ex-militären och misslyckade fadersgestalten ovan som vill utröna vad som egentligen händer. Är det ryssarna? Islamiska staten? Någon är det ju bevisligen som vill vårt land en smula illa. Samtidigt återvänder det brända barnet tillbaka till hemtrakterna i sommarens skenbart idylliska landsbygd och söker upp sin svunna ungdomskärlek Anna.
Filmen vacklar tidigt mellan olika tonlägen och fortsätter så. Den vill berätta mycket på en gång. Iakttagelser om Sverige och svenskarna, med diverse dialekter och flera dimensioner av folklighet släpps fram i ljuset. Distansen mellan storstaden och landsbygden. En nästan otrolig utbredd naivitet lyser igenom på flera håll. Är vi så här? Hur kommer vi att få veta säkert om vi inte - hemska tanke - verkligen råkar ut för någonting så här katastrofalt på fullt allvar? Kommunikationer kan sägas vara en röd tråd i ”Den blomstertid nu kommer” (vilket man i och för sig kan säga om många filmer). Både på makronivå i samhällskroppen och mellanmänskligt. Främmande makter som eventuellt funderar på att invadera oss och ser detta kanske blir uppmuntrade. Vår berömda beredskap verkar inte överdrivet god. Och människor har överlag stora svårigheter att förmedla även personliga saker med varandra på ett begripligt sätt. Här kan vi snacka om systemkollaps på alla fronter.
Bakom denna efterhand alltmer blodsutgjutande blomstertidsskildring om ett sommarlikt Svea på väg att sättas i brand och kanske svepas bort ur historiens annaler, ligger filmkollektivet Crazy Pictures med bas i Norrköping, där denna långfilmsdebut även spelats in. Eftertexterna avslutas med en lång, lång lista på alla som stöttat projektet genom gräsrotsfinansieringsforumet Kickstarter. Alltmedan en både sakral och tidsenlig version av psalmen som gett filmen dess namn ljuder som postludium till förödelsen vi just bevittnat. Det är inte så många vanliga bekanta ansikten vi ser på duken (eller skärmen). Men kollektivet har skramlat ihop ansenliga resurser och bär bevisligen på idéer som inte alltid framhävs i svensk film. Apokalyps! Allt urartar! Allvarligt talat, det här gänget har ambitioner så det räcker och går att gödsla med. Tyvärr har de också velat klämma in lite mer i en och samma film än som egentligen var välbetänkt. Särskilt i den senare delen prioriterar de förmågan att leverera visuella intryck med stark symbolik och smälla på med allt vad tygen håller, snarare än att historien verkligen ska hålla ihop. Det är verkligen vin och vatten om vartannat. Ändå, slutresultatet är inspirerande respektlöst och samtidigt kärleksfullt. Spännande och sorgligt och ibland sagolikt uppskruvat. Det är en röra. Men en ofta överraskande berörande röra.
© Johan Lindahl2018-11-18