The Tale (2018)
Smygande smärtsam konfrontation med det förflutna
Minnet. Det pågår en ständig diskussion om vad vi egentligen har det till och varför vi har det. Vad är det för en funktion? Och varför kommer vi inte ihåg saker på samma sätt? Någon gång tror jag mig ha hört att den för området relevanta forskarvärldens senaste (eller möjligen sidan lång tid etablerade) uppfattning går ut på att minnet i första hand inte handlar om att komma ihåg precis vad som har hänt. Utan snarare att förbereda oss för framtiden. Vi kommer ju sällan eller aldrig ihåg alla detaljer och vill helst inte göra det heller. Personer som verkligen gör det verkar inte särskilt avundsvärda.
Medelålders kvinna i karriären påminns plötsligt om det förflutna. Någonting långt tillbaka i tiden. Hennes mamma har högst oplanerat och ovälkommet hittat en gammal skoluppsats som avslöjar hemligheter huvudpersonen Jennifer inte delat med sig av någonsin tidigare. Vad som sedan rullas upp är återblickar och en smärtsam analys av hur nuet påverkas av omvälvande upplevelser under uppväxten. En berättelse om konsten att minnas. Hur man väljer att minnas och hur olika personer minns samma sak på ganska olika sätt.
I Jennifers fall handlar det om väldigt känsliga saker. Saker som hände innan hon själv var fullvuxen men inte vet hur mycket hon själv ska ta ansvar för. När mamman efter alla dessa år nu råkar få en inblick i det som pågick nästan framför ögonen på henne, är det hon som envisas med att reda ut precis vad som hände. Jennifer själv är först betydligt mer motvillig och drar sig för att återvända dit, något hon ändå tvingas göra successivt. Hur har det som inträffade påverkat hennes liv sedan dess?
”The Tale” blir en lågmält obehaglig studie i hur man handskas med saker från ett vuxet perspektiv och börjar förstå saker man från början inte hade begrepp att förstå. Långsamt och metodiskt gräver sig en dokumentärfilmare tillbaka och rullar upp filmen som utgör hennes eget liv.
Något slags verklighetsbakgrund finns det här, åtminstone ger eftertexterna det intrycket. Dessa följer på en final som är mer akut exklusiv i sin emotionella konfrontation än vad resten av filmen varit fram till dess. Annars är den som sagt lågmäld och efter omständigheterna subtil i sitt sätt att skildra det som vi brukar kalla sexuella övergrepp.
Det är en svår balansgång, där det skulle kunna slå slint flera gånger om. Men inte minst genom rutinerade Laura Derns porträtt av den äldre Jennifer och Isabelle Nélisse som gör hennes yngre jag blir det ändå trovärdigt. Såvitt jag kan bedöma. Det viktigaste, dock: filmen gör intryck, även om den tar sig tid att bygga upp och inte presenterar alla svar på ett bräde.
© Johan Lindahl2018-11-16