22 July (2018)
Seriöst och skakande om nationellt norskt trauma
ABB. Nej, inte bolagskoncernen. I det här fallet initialerna för en man vars namn sedan sommaren 2011 blivit synonymt med och gett den mest fanatiska fascismen i Europa ett ansikte. Många av oss kommer ihåg den dagen. Vad vi än gjorde, var vi var, hur de osannolika nyheterna om terrordådet i Norge började spridas och hur sanningen om vad som låg bakom inte alltid motsvarade våra första spontana reaktioner. Efterspelet var något som stora delar av omvärlden uppmärksammade, inte bara i Norden.
Paul Greengrass eget namn har å sin sida blivit synonymt med filmer som energiskt och påträngande skildrar ett nu, ett dramatiskt och händelserikt nu, ett skede där mycket händer på en gång, där vi kastas in och blir delaktiga. Det gäller inte bara Matt Damons framfart i ”Bourne”-trilogin, utan även verklighetsbaserade nervpärser som båtkapardramat ”Captain Phillips” och inte minst ”United 93” där vi följde vad som hände ombord ett av de kapade amerikanske inrikesplanen 11 september 2001. Av någon anledning förväntade jag mig ungefär samma metodik för att skildra det norska traumat från 2011. Nu är det inte riktigt så.
Inledningsskedet av filmen går visserligen rakt på sak, där vi introduceras för norska ungdomar som anländer till Arbetarpartiets sommarläger, parallellt med statsministerns förberedelser för olika åtaganden. Och en annan mans förberedelser på sin gård utanför Oslo; hur han sedan kör sin skåpbil in till centrum och regeringskvarteren där han låter den explodera medan han själv tar sig vidare ut till ön där det visar sig att det mesta av hans destruktiva handlingar ska ta plats. Man kan givetvis fråga sig om det här är ett trauma som bör återbesökas och - för de närmast inblandade - återupplevas. Nu finns fler aktuella filmer ute som skildrar samma händelse från olika perspektiv. I ”22 July” följs den konkreta dramatiken och skräcken som fyller första dryga tredjedelen av filmen av något mer eftertänksamt. Efterdyningarna. Konsekvenserna för några av de berörda. Och norska samhällets hantering av den kanske värsta händelsen där sedan andra världskriget.
Filmen fokuserar dels på en familj från Svalbard som drabbas av tragedin. Före, under och efter 22 juli. Liksom terroristens handlingar strax före, under och efter den dagen. Men även försvarsadvokaten som hastigt får uppdraget att försvara landets mest hatade man. Han står inför ett dilemma, men känner sig manad att uppfylla sin del för att rättssamhället ska fungera. Sammantaget blir det oftast personligt och berörande, inte bara akut påträngande genom det makabra händelseförloppet det datum som gett filmen dess titel, utan även genom den mer tidskrävande processen efteråt.
Kanske är filmen (byggd på en bok av journalisten Åsne Seierstad) något för lång, närmare två och en halv timme, vilket i och för sig också visar att regissören inte velat slarvat bort sitt eget uppdrag utan ge innebörden av dåden tillräckligt med tid att sjunka in. Detaljer som att den i princip helnorska ensemblen talar engelska filmen igenom kanske kan skapa viss distanserande effekt, men såvitt jag kan bedöma förmedlar filmen ändå en genuin känsla för tid och plats. Terroristens egna värderingar och motivationer får ganska mycket utrymme genom samtalen med advokaten och anföranden i rättssalen, men filmen får det aldrig att framstå som om han verkligen skulle vara den frihetskämpe för ett förtryckt folk som han själv förklarar sig vara. Inte på något sätt. Däremot påminns vi om det faktum att högerextremismen är ett av de mer allvarliga hot som fortfarande finns i vår världsdel i dag. En speciell världsbild som har kraften att fostra fram figurer som massmördaren på Utøya och den norska huvudstaden. Här leds vi fram emot en konfrontation i rättssalen efter många våndor och synliga posttraumatiska syndrom hos de drabbade. Men den klassiska dramaturgin ackompanjeras ändå av nyanser och en ovilja att låta allting bli alltför rakt och enkelt, eller att väcka ’rätt’ reaktioner på ’rätt’ ställe utan komplikationer. ”22 July” är inte perfekt i alla avseenden, men har ett seriöst anspråk och engagerar större delen av vägen utan att exploatera.
© Johan Lindahl
2018-10-26
Originaltitel: 22 July
Norge/Island/USA, 2018
Regi: Paul Greengrass
Med: Anders Danielsen Lie, Jonas Strand Gravli, Jon Øigarden, Maria Bock, Thorbjørn Harr, Seda Witt, Isak Bakli Aglen, Ola G. Furuseth, Hilde Olaussen, Lena Kristin Ellingsen
Genre: Drama, Historia, Kriminalfilm, Politik
Svensk biopremiär: 2018-10-07
Teman: Originalproduktion från Netflix
Ingår i följande teman
