Repulsion (1965)

Oavbrutet obehaglig skräckklassiker

Det finns, som bekant, olika sorters skräck. Vi har, längst åt ena sidan, vad jag brukar kalla rock n' roll-skräck, där splattriga effekter och mörk humor gör det hela mer till en skojig än skrämmande upplevelse, och på den rakt motsatta sidan den "psykologiska skräcken". Den senare termen brukar ofta missbrukas på ett lite självbelåtet sätt och gärna användas för att i förbigående racka ner på rock n' roll-skräcken vilket jag själv inte har någon önskan att göra. Ibland mötas förstås de tu, i intelligenta, tänkvärda och ruskigt blodiga historier.

Mot denna bakgrund hamnar väl "Repulsion" någonstans mellan ytterligheterna, om än betydligt närmare den psykologiska skräcken. Skräcken ligger mest i överraskande bilder och den smittsamma paranoian, men även fysiskt våld har sin mycket obehagliga funktion i filmen.

Den blyga och nervösa Carol (Deneuve) bor med sin syster i en lägenhet i London och blir lämnad ensam över en helg. Hennes ensamhet fylls av verkliga eller inbillade hot och gradvis beter hon sig mer och mer bisarrt. Hon tycks skrämmas av alla män, och hennes rädsla tar sig till slut dödliga uttryck.

Catherine Deneuve, som i stort sett bär hela filmen på sina unga axlar är fantastisk. Med små miner och nervösa gester utstrålar hon en inre oro och ett obehag som smittar av sig på tittaren på ett väldigt jobbigt och bra vis. Ett onämnt hot ligger ständigt i luften, även när hon går genom staden till tonerna av svängig jazzmusik, och blir nästan outhärdligt påtagligt när hon är ensam i lägenheten.

Svart-vitt foto är inget ovanligt när det gäller skrämmande filmer, såväl psykologiska (gamla "The Haunting") som blodiga ("Night of the Living Dead"). Det kan antingen skapa en något pretentiös filmskole-känsla eller bidra till att skala bort onödiga distraktioner från bilderna. De skarpa svart-vita bilderna i Repulsion är stundtals surrealistiska, a lá "Eraserhead" eller "Den andalusiska hunden", stundtals nästan dokumentära. I båda fallen gör de vad Polanski vill, utan att "skära sig" mot varandra.

Lite som i "Dawn of the Dead" går musiken ofta muntert stick i stäv med filmens tema, och även här är det ofta vad filmvetare plägar kalla diegetisk musik, alltså musik som också hörs av personerna i filmen. Bland annat återkommer ett märkligt gatumusikband vid några tillfällen, vars narrativa funktion jag inte riktigt är på det klara med, men som inkluderar herr Polanski själv, spelandes på skedar.

Polaniski är ju ingen muntergök, utan har konsekvent behandlat mörka teman på ett personligt och begåvat sätt (med undantag för "Pirater", förstås). "Repulsion" är i mitt tycke en av hans absolut bästa filmer, en oavbrutet obehaglig upplevelse, med ögonblick av ren och skär skräck.

Titta noga på slutbilden, när kameran stannar upp efter en lång, till synes planlös åkning. Jag tycker inte det är för mycket sagt att kalla den bilden för nyckeln till hela historien. Visst, man kan se "Repulsion" som en psykedelisk, ologisk skräcktripp - och många som gillar filmen verkar också se den just så - men om man inte alltför långsökt tolkar denna sista bild ramlar alla bitar på plats och det blir en ganska annorlunda historia.

© Anders Lindahl
2000-09-15

Originaltitel: Repulsion
USA / Storbritannien, 1965
Regi: Roman Polanski
Med: Catherine Deneuve, Ian Hendry, John Fraser, Yvonne Furneaux, Patrick Wymark

Genre: Skräck, Thriller

Sök