American Gods - säsong 1 (2017)

Döden och andra färgglada fenomen utforskas i rivig roadshow

- Är du död? Du luktar död. Men det kan vara cigaretten.
Vardaglig bilkonversation à la ”American Gods”.

För flera år sedan fick jag boken i present. Den kultstatifierade romanen av Neil Gaiman, en författare med många hängivna beundrare. Av anledningar jag inte riktigt kan förklara fastnade jag någonstans efter hundra sidor och hade svårt att komma igång igen. Troligen borde jag läsa om allt från början för att komma in i rytmen igen. Och, jo, det projektet har påbörjats. Genren, är det fantasy eller science fiction? En förhöjd version av verkligheten? Strikt realism är det knappast i alla fall. Men en historia placerad i modern miljö med mäktiga mytologiska övertoner.

I fjol kom serien. Skapad av bland andra Bryan Fuller som var den mest explicit proklamerade kreativa kraften bakom ”Hannibal”, alltså TV-serieversionen av Hannibal Lecters öden och äventyr, vilket knappast osade av diskbänksrealism. Logiken och estetiken i ”American Gods” rättar sig inte heller efter de rena naturlagarna. Men att bygga bildpoesi av blodsutgjutelse är en konst som ibland har något makabert attraktivt över sig. Nu handlar det långtifrån bara om våld. Men det är en våldsam värld som skildras. Shadow, vars namn väcker förklarliga reaktioner hos många han möter, är på väg att släppas efter sex år i fängelse. Någon förhärdad yrkeskriminell tycks han inte vara. Snarast naturligt saktmodig med potential att provoceras till vrede. Och det finns omständigheter som kan motivera ett nedsatt humör. Hustrun omkommer i en bilolycka i samband med hans frisläppande. På hemvägen, under en flygning genom dramatisk väderlek, möter han en mystisk herre som kallar sig Mr Wednesday och som erbjuder honom ett jobb. Exakt vad knäcket innebär är inte helt preciserat. Men Wednesday är i alla fall svår att skaka av sig trots en del avvikelser från den schemalagda rutten och lägger gärna ut texten om livets stora frågor.
- Universum har valt ut dig för unika övergrepp. Vill du hellre bli ignorerad?

Vi möter en bokstavligen manslukande gudinna vid namn Bilquis (vilket ofta förknippas med den mytomspunna drottningen av Saba) och diverse andra illustra figurer vars funktion i sammanhanget klarnar aningen mer efterhand. Vidare en prolog jag tycker mig minnas från Skriften, om en grupp vikingar som kommer till den nya okända kontinenten på 800-talet men inte riktigt lyckats etablera sig där. De ska föreställa föregångare till den mer lyckade expeditionen under Leif Erikssons ledning, men elementen tycks vara emot dem och det slutar med veritabelt fiasko och slokande segel. Dock inte utan en dos förgäves förärade offer till gudar som inte vill dem tillräckligt väl. Slaveriet är en viktig bit av Amerikas historia som utgör en annan avsnittsprolog, även det i förhöjd verklighetsversion. Peter Stormare gör burdus entré som en tjurskalligt bitter gammal gudafigur. Han har om inte annat en hammare för att markera sin auktoritet. En stor en som inte fått användas på länge. En typisk dödsgud hälsar på en äldre kvinna. Taxichaufförer med brinnande ögon. Kopplingar till andeväsen från mellanösterns tankevärld som kanske eller kanske inte kan uppfylla människors önskningar. Och Jesus finns i många färger. Eftersom det finns så många behov uppenbaras han i flera personer i detta Amerika. Mytologin tätnar. Många trådar, vinjetter och brottstycken kan antas hänga ihop, men hur?

Döden. Är den slutet? Om inte, hur ser livet på andra sidan ut? Serien är metafysisk men blandar och ger friskt. Visuellt anslående, det har jag redan nämnt, i allt vad den illustrerar. Och den där Döden är i någon form alltid närvarande. Allt förefaller utspelas nära jordelivets slut eller på andra sidan och världarna korsar varandra. Vissa varelser förflyttar sig ständigt fram och tillbaka med speciella uppdrag i åtanke. Vem är ond respektive god och finns de begreppen, är de relevanta överhuvudtaget?

Berättartekniken känns, om det nu är rätt uttryck, elliptisk. Ett antal historier cirklar ständigt omkring varandra. Ett antal personer turas om att stå i centrum. Om de nu är personer i första hand eller något annat väsen. Alla är verkliga och mytiska på en gång. Den röda tråden kan vara aningen utmanande att hitta och följa. Någon form av internt inbördeskrig mellan gudomliga varelser verkar försiggå. Vår antihjälte Shadow dras in i det vare sig han vill eller inte. Och han är egentligen högst ovillig att överhuvudtaget vara huvudpersonen i den här skräckkabinettsaktiga såpan.

Första säsongen, som eventuellt följs av flera även om den kreativa processen ryktesvis dras med vissa komplikationer, är en berättelse som man kanske gör bäst i att bara sugas in i och inte försöka analysera alltför överambitiöst. Den sliter och drar åt alla håll samtidigt. Det är snyggt och motbjudande. Fantasifullt och förvirrande. Huvudpersonen själv är ganska omskakad och oklar över precis vad som händer större delen av tiden, så vi är i gott sällskap. Vad är sensmoralen och är det viktigt? Är det provocerande? Kan vara. Motstridigheten gör i alla fall ”American Gods” svår att glömma och nonchalant skyffla åt sidan. Och boken, den har jag alltså börjat läsa igenom från början i lagom takt. Den ska nog inte läsas för snabbt. Men kanske snabbare än jag hittills lyckats med.

© Johan Lindahl
2018-10-29

Originaltitel: American Gods - Season 1
USA, 2017
Skapare/show runner: Bryan Fuller Michael Green
Med: Ricky Whittle, Emily Browning, Pablo Schreiber, Crispin Glover, Yetide Badaki, Ian McShane, Bruce Langley, Gillian Anderson, Demore Barnes, Omid Abtahi, Chris Obi, Peter Stormare

Genre: Drama, Fantasy, Mystery, Religion/filosofi, TV-serie
Hemmabio: 2017-07-31

Sök