Solo: A Star Wars Story (2018)
Äventyrligt porträtt av Han som ung man
Långt innan Han Solo träffar Leia och blir indragen i upproret mot Imperiet lever han en eländig tillvaro på en dyster, laglös planet där en av få möjligheter är att stjäla för en läbbig jättemask (inte Jabba the Hut). Flyktförsöket med kärestan Qi’ra (Clarke) lyckas bara till hälften. Hon blir kvar på rymdterminalen och får nöja sig med hans (eller Hans) löfte om att återvända. Han tar sin enda chans, att bli soldat i Imperiets tjänst. Hans ensamhet blir hans efternamn efter spontanbeslut från en imperietjänsteman.
Det är en bra start på en Star Wars-prequel som inte blev en jättehit. Jag vet inte varför. Den är nämligen även fortsatt bra.
Att slåss för förtryckarna är hårt och desillusionerande. På en lerig planet träffar han lyckligtvis ett par lurendrejare (Harrelson och Newton) och en luden best som han med lite möda lyckas alliera sig med. Det kriminella livet är mer lämpat för en kreativ charmör. Space western-temat ger en skön ”Firefly”-känsla, inte minst under en utdraget spännande tågstöt bland snöiga berg. Över huvud taget präglas filmen av spektakulära scener i dämpade färgskalor. Det är inte så glammigt men det finns en ständig känsla av äventyr, tillsammans med en röd tråd av egoism kontra Kämpa för något Större.
Återseendet med Qi’ra blir inte som Han tänkt sig. Hon tillhör numera ett brottssyndikat av betydligt grymmare snitt än Solos lilla gäng och lyder närmast under Paul Bettany, som numera maxar skådisyrkets kulpotential. Solo och hans nya vänner måste förstås utföra ett omöjligt uppdrag för att klara livhanken. Förstås kommer det krävas en briljant pilot och ett väldigt snabbt skepp. Givetvis dyker Lando Calrissian upp, spelad av Donald Glover (också känd som rapparen Childish Gambino). Naturligtivs träffar vi på en android med egenheter, i det här fallet en politiskt engagerad L3-modell. Och givetvis kommer det utmynna i den ’Kessel run’ som omnämns redan i ”Stjärnornas krig” (som den hette när jag såg den första gången). Men Kraften lyser helt med sin frånvaro, såvitt jag minns.
Det mesta är just som det ska, tycker jag. Alden Ehrenreich är utmärkt i huvudrollen. Ron Howards film har charm och några utströdda rejäla garv. Många scener inifrån Millennium Falcon med nostalgiframkallande, febrilt tryckande på knappar och ryckande i reglage. Många snygga förbiflygningar, svettiga flykter och desperata ad hoc-lösningar. Ett monster värdigt H. P. Lovecraft. Och så får vi veta Chewies ålder.
Jag gillar de här filmerna om hittills okända hjältar, varav en del betalar dyrt för att de väljer sida. ”Rogue One” och ”Solo” är på sitt sätt mer Star Wars än fortsättningsepisoderna. Vilka jag också tycker om, ska väl tilläggas. Men i de nya prequelfilmerna finns ännu mer av den där mysiga känslan av en stor, märklig galax där folk färdas på sina egna resor och gör sina egna val. Just den känslan som karaktären Han Solo representerade i de gamla filmerna.
Ett väl avvägt slut avrundar en värdig presentation av lurifaxen med hjärtat på rätta stället som ung man. "Solo" är bra. Så det så.
FOTNOT
Kul att det blev en liten roll för Warwick Davis, som jobbade med Ron Howard mer än trettio år tidigare i ”Willow”.© Anders Lindahl
2018-09-23
Tack till Disney för recensionsexemplar
Originaltitel: Solo: A Star Wars Story
USA, 2018
Regi: Ron Howard
Med: Alden Ehrenreich, Emilia Clarke, Woody Harrelson, Paul Bettany, Donald Glover, Phoebe Waller-Bridge
Genre: Äventyr, Fantasy, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2018-05-23
Hemmabio: 2018-09-24
Teman: Star Wars
Ingår i följande teman
