Bastille Day (2016)
Udda radarpar jagar terrorister i omskakat Paris
En amerikansk ficktjuv i Paris. Så hade filmen kunnat heta om den inte spetsade till sitt koncept med ljudliga smällar och en hel del skottlossning. Det är så vi kommer in i handlingen. En vinddriven yankee i exil försörjer sig på att befria folk från deras plånböcker och andra personliga lättåtkomliga ägodelar, med hjälp av olika mer eller mindre iögonenfallande distraktioner. Samtidigt installeras en ny agent på amerikanska underrättelsetjänstens kontor i den franska huvudstaden. Han har rykte om sig att vara osedvanligt oförsiktig och tendera att röra sig utanför ramarna. En sådan karaktär som vi absolut aldrig sett förut i filmsammanhang, alltså…
Deras vägar korsas. Ficktjuven som råkar plocka fel kasse och agenten som kommer att plöja fram på fältet med bara aningen mer finkänslighet än Liam Neeson i ”Taken”. Någon, eller rättare sagt några medlemmar, i en grupp vars identitet och sammanhang jag (för så spoilerfri effekt som möjligt) ska låta vara osagt, vill att det ska gå av en eller annan bomb för att uppnå ett visst syfte. Reaktionerna blir kaos med uppdykande fascister, anarkister och misstänkta muslimska terrorister - allt på ett bräde. Allt på en gång, ingen panik. Filmen gör det här skickligt i sin genre. Orkestrera allmän oordning som bakgrund till en actionhistoria med bekanta element väl utförda. Jakter i varierande former, vitala handgemäng och en del höjdskräcksframkallande sekvenser. Att Frankrike skulle ha ett litet problem i form av korruption inom polismakten är något vi intalades redan i en ovannämnd kidnappningshistoria. Det har de här också, så mycket kan sägas.
Annars är det främst en stilstudie i hur Idris Elba gör en uppskruvad och lite mer målmedveten CIA-variant av sin paradroll från ”Luther”. Med visst bistånd från en mer återhållen Richard Madden (om ni kommer ihåg honom från de tidiga säsongerna av ”Game of Thrones”). Det rör på sig. Förutsägbart i flera avseenden men ändå, trots klyschvarning i flera repliker, en rätt uppfriskande holmgång. Paris internationella karaktär framhävs, liksom devisen att ensam kan vara stark, men det skadar ändå inte att söka hjälp ibland, även från oväntat håll när det kniper.
Konventionellt strukturerad men synnerligen händelserik historia. Omgiven av vissa kontroverser, vill jag minnas, eftersom den släpptes inte alltför långt efter högst verkliga terrorattacker i den stad som skildras. Och med ett par års perspektiv kan man konstatera att terrortemat och alla de tilltrasslade elementen, liksom den stämning som manas fram, ändå gör filmen fortsatt aktuell.
© Johan Lindahl2018-09-29