The Disaster Artist (2017)
Cringe och kreativ glädje
Strax efter millennieskiftet skrev, finansierade, regisserade och kreerade den något hemlighetsfulle Tommy Wiseau en långfilm vid namn ”The Room”. En oavsiktligt och omtalat usel berättelse om besatt kärlek och svek. Ja, usel är den, vågar jag instämma utan att ha sett hela. Ta den stelaste och underligaste studentproduktion du genomlidit men sätt en narcissistisk vuxen i huvudrollen, som endast med viss möda kan leverera själva orden i manuskriptet, som aldrig hört uttrycket 'less is more' eller i övrigt verkar ha funderat på vad som får en scen att kännas mänsklig och trovärdig. Det finns en röd tråd i handlingen men många repliker känns komiskt ’random’.
Filmen, som sägs ha kostat flera miljoner dollar att skapa, visades på en handfull biografer och fick sedermera kultrykte. Nu har James Franco gjort en film om den här filmen, med sig själv i huvudrollen som Tommy Wiseau och brorsan Dave som vapendragaren Greg Sestero. Är det lyteskomik? Är det att driva med en som redan hånats något alldeles kopiöst? Eller är det vår tids ”Ed Wood”?
Med tanke på att den är baserad på en bok skriven av just Greg Sestero kommer det nog inte som en överraskning att den präglas mer av hjärta än hån. Det är något rörande redan över presentationen 1998 av två män med skådisdrömmar. Den ene ’plågsamt oansenlig’, som dramaläraren på kursen de båda går på uttrycker det, den andre dålig på ett mycket mer extravagant sätt. Tommy tolkar Brandos paradscen i ”Linje Lusta” med en entusiasm som nästan kan mäta sig med den monumentala inkompetensen. En vänskap formas snabbt mellan den blyge, unge drömmaren och den högljudde och uppenbart välbärgade diton med svårplacerad brytning och mysko kommentarer som ”prata inte om mig”.
Tommy är helt orädd och smittsamt entusiastisk. Och en duktig pedagog, på sitt sätt. I en restaurangscen som kan mäta sig med ”När Harry träffade Sally” får han ut Greg ur skalet och visar honom lyckan i att våga spela ut. De två sluter en pakt och flyttar till Tommys lägenhet i LA. Nu ska de bli stjärnor, och de ska alltid stötta varandra.
Tonfallet gör mycket. När man ser det i filmform så känns det hela märkligt kul och inspirerande (i alla fall till en början). Och Gregs mammas oro känns samtidigt väldigt begriplig. Det är en film med samma sympatiska, mänskliga ton som "Ed Wood". Men inte utan gnissel och problem, förstås. Tommys dialektkamp under en rollbesättning är skratta högt-rolig men avundsjukan när det går marginellt bättre för Greg än för Tommy är mindre festlig. Tipset från ett branschproffs om att han passar att spela skurk tar han inte åt sig, för han är en ’hjälte’. Som tittaren blir man ... kluven.
När en bryskt ärlig producent på en restaurang nästan ger Tommys dröm dödsstöten skapar han själv förutsättningarna för att hålla den på konstgjord andning. Han och Greg ska göra sin egen film. Han skriver manuset och betalar för allt. Casting calls, spontanköp av dyr utrustning (”Pengar är inget problem”). Och så drar det igång. Cringe och skaparglädje om vartannat.
Tommy själv, som har oerhört svårt att minnas sina egna repliker när det gäller, tar förstås huvudrollen. Han håller inte igen. Ganska tidigt anar folk vart det är på väg. Gregs små miner säger en hel del men han är länge osvikligt lojal. Är det en allegori över Trump/Pence? Seth Rogen (förstås) spelar en av de erfarna filmarbetare som skeptiskt, ibland öppet raljerande, försöker hänga med i Tommys svängar. Som ibland leder rakt ner i diket. En konfrontation mellan en nästan naken Tommy och resten av teamet inger en blandning av motvillig respekt och djup oro. Han viker verkligen inte ner sig för någon, men det … borde han nog.
Alltmer sårad gör Tommy saker värre och värre och Greg ställs inför omöjliga val. Drömmen blir bitterhet och ilska. Men alla kämpar på. För ’även den sämsta dagen på en filminspelning är bättre än den bästa dagen i verkligheten’, som en av skådespelarna uttrycker det. Slutet har klara paralleller med, just det, "Ed Wood", men går längre - utan att för den delen vältra sig i misslyckandet. Faktum är att, spoiler eller inte, det här är en film som poängterar det stora i att de faktiskt förverkligar sin dröm och hittar ljusglimtar även när det ser som mörkast ut.
Se den, förstås. Ja, se båda om du kan.
Fotnoter
Eftertexterna som parallellkör nyckelscener i originalform och kopia visar hur ambitiöst de har närmat sig det här materialet. Det är något väldigt fint med det.
Kul att höra Faith no Mores ”Epic” men filmens inofficiella temalåt är Coronas ”Rhytm of the Night”.
© Anders Lindahl
2018-07-21
Originaltitel: The Disaster Artist
USA, 2017
Regi: James Franco
Med: Dave Franco, James Franco, Seth Rogen, Alison Brie, Ari Graynor, Josh Hutcherson, Jacki Weaver
Genre: Drama, Komedi
Hemmabio: 2018-06-18
Teman: Meta
Relaterat: Ed Wood (1994)
Ingår i följande teman
