Henry & June (1990)

Parisiska provokationer i promenadtempo

Om inte annat, så har det här triangeldramat uppnått viss ryktbarhet som banbrytande skapelse. Eller vallbrytande. Inte våldsvallen, men en annan kontroversiell och samtidigt populär ingrediens i filmspråk. Sex. Filmen släpptes under en period när det amerikanska filmgranskningssystemet höll på att justeras och hamnade i kläm mellan bedömningarna. Om jag nu inte blandar ihop det så var det här en av de absolut första filmerna som tilldelades den nya kategoriseringen NC-17 i USA. Vilket innebar att ingen under 17 år släpptes in, till skillnad från den mer flexibla och betydligt vanligare åldersgränsen R, där tonåringar kunde få tillträde i sällskap med myndig medföljare. Sådant väckte säkert nyfikenhet men samtidigt begränsades publiken och kunde hindra filmen från att överhuvudtaget visas på flera biografer i ett land där påkostade produktioner förväntas tjäna in så mycket som möjligt av investeringarna. Men, vad handlar den om egentligen?

Litterära diskussioner i Paris, bland societetsfolk under 1930-talet, nu känt som mellankrigstiden. Henry Miller (1891-1980) är redan en celebritet när han kommer i kontakt med Anaïs Nin (1903-1977) som ännu inte hunnit bli beryktad författare i egen rätt. Temat erotiskt uppvaknande, här definierat av amerikanska intellektuella i exil och andra övervintrade existenser i franska huvudstaden, känns det igen? Anaïs efterlyser mer äventyr än vad hennes trygghetsorienterade make Hugo uppskattar. Så träffar hon det omaka, passionerade men konfliktbenägna paret Henry och June och konfronteras med ett gäng excentriska personligheter som är Större än Livet - eller åtminstone vill vara det. Anaïs är fortfarande den blyga men nyfikna utforskaren av en ny värld. Hon vill bryta sig ur sin trygga bubbla och riskera något.

Regissör Kaufman gjorde sig i samma veva känd för ”Varats olidliga lätthet” och filmerna påminner om varandra i flera avseenden. Som i kontrasten mellan personerna det handlar om och vad de är ute efter. Eller sexuella spänningar mellan kvinnor och självupptagna karaktärer som gärna iklär sig offerkoftan av inte alltid helt uppenbara orsaker. Konstnärlighet! Pretentioner! Attraktioner kors och tvärs. It’s complicated, liksom. Rollfigurerna går själva ofta på bio och filmen gör en poäng av hur de söker sin inspiration där. Att det sedan lurar ett världskrig bakom hörnet vill de helst inte bry sig om. Men de har ju inte samma efterkloka möjligheter till den insikten som vi har. Eller vad borde de uppfatta?
- Perversa jävlar! Utropar en biobesökare i en scen och får omedelbar respons:
- Pervers kan du vara själv! Intressant nog av Kevin Spacey som syns i en mindre roll med, ska vi säga, utlevande, ohöljt hedonistisk filosofi.

Filmens titel till trots, är det Henry (Fred Ward) och Anaïs (Maria de Medeiros) som utgör navet, medan Uma Thurmans expressiva June kommer och går, med långa perioder av frånvaro. Periodvis handlar det påfallande mycket om skrivkramp och kreativ ångest. En odyssé genom ett frigjort Frankrike, kanske byggt på verkligheten, eller en utpräglad filmversion av sanningen. Gatufestivalerna i dionysisk anda och bordellerna med något för alla smaker, nitar fast bilden av Paris som ett syndens näste. Filmen blir allt mer drömsk, samtidigt som händelseutvecklingen i Tyskland börjar tränga sig på även här.

Man kan sympatisera med hushållerskan hos Anaïs och hennes make som får se (och hålla tyst med) ohälsosamt mycket. Man kan också förstå att filmen var provokativ på sin tid och troligen skulle vara det i dag också. Den alstrar hetta i olika avseenden. Samtidigt är det något med det generella promenadtempot och en återkommande energibrist mellan de emotionella utbrotten som hämmar genomslagskraften. Visst, den är explosiv i portioner och ingen av huvudpersonerna är vid fullständigt sunda vätskor. Alla dessa hemligheter och förträngd åtrå. Snedsteg och existentiell ångest, svartsjuka och melodrama. Ömsom gripande. Ömsom grådaskigt.

Kanske är ”Henry & June” helt enkelt lite för förälskad i sin egen excentricitet. Men det är ändå en film som hjälpte till att definiera en period i filmhistorien. Kanske mer på grund av sitt konkreta innehåll än för sina konstnärliga kvaliteter i stort, men ändå.

© Johan Lindahl
2019-03-16

Originaltitel: Henry & June
USA/Frankrike, 1990
Regi: Philip Kaufman
Med: Maria de Medeiros, Fred Ward, Uma Thurman, Richard E. Grant, Kevin Spacey, Jean-Philippe Écoffey, Bruce Myers, Juan Luis Buñuel, Sylvie Huguel

Genre: Drama, Historia, Romantik, Sex

Sök