Red Planet (2000)
Ljud- och ljusupplevelse som inte räcker ända fram
Av alla planeter i solsystemet verkar Mars ha den största dragningskraften på oss jordlingar. Det är där forskarna ser spår av eventuellt liv och det är dit, de än så länge imaginära, resorna bortom månen går. Det gäller musik som "Life on Mars" med David Bowie och litteratur som "Män är från Mars, kvinnor är från Venus" - för att ta några axplock. Det skulle väl vara just Venus som kan konkurrera om uppmärksamheten. Filmvärlden är givetvis inne på samma kurs. Arnold Schwarzenegger företog en strapatsrik turistresa till Mars i "Total Recall" (eller gjorde han verkligen det? Ingen som sett filmen kan ju vara helt säker). Detta medan "Capricorn One" presenterade ett scenario där den första bemannade expeditionen till Mars var en bluff från början till slut. Inkräktare utifrån identifieras gärna som marsianer och så vidare...
Det är väl på sin plats att erinra om årets första filmutflykt i samma riktning, den utskällda "Mission to Mars", som jag nödgas meddela att jag inte sett. Om "Red Planet" visste jag befriande litet innan biobesöket. Inte mer än en annons som gladeligt citerade jämförelser med "Matrix". Riktigt så stimulerande är inte filmen. Och referensen i sig beror förmodligen mest på närvaron av Carrie-Anne Moss, som gör ännu en stridbar kvinna i en mycket maskulin miljö.
Premiss: År 2025 har människan förött sin egen planet och uttömt dess resurser till den grad att man försökt etablera förutsättningar för liv på Mars. En expedition skickas dit för att sondera terrängen på allvar och vidarebefordra alla data hem till Houston för utvärdering. Det hela verkar vara enda vägen ut ut ett hopplöst dilemma. Framtidsvisioner om mänsklighetens förmåga att rädda sig själv genom uppfinningsrikedom och offervilja känner vi igen. Men ingenting går som planerat (som om någon som sett science fiction förr hade väntat sig det). Mars framställs i regel som en ödslig och ogästvänlig men ändå farligt fascinerande himlakropp. Och debuterande regissören Hoffman försöker inte mangla myterna eller avdramatisera attraktionskraften. En dyster, nästintill depressiv aura omger expeditionens uppdrag som ser ut att skicka de inblandade till sällare jaktmarker redan vid ankomsten. Men det är här hoppets tynande låga brinner medan domedagsklockan tickar i bakgrunden.
Visst är det hela en ljud- och ljusupplevelse. Särskilt i en salong med dundrande THX-ljud där alla specialeffekter som hör science fiction till utnyttjas till fullo. Vad som också hör till genrens mer ambitiösa verk är filosofin och sökandet efter en mening bortom blott vetenskap och förnuft. Red Planet verkar vilja säga något djupsinnigt om människans tillstånd, främst genom Terence Stamps karaktär Chantilas, expeditionens "hjärta och själ" (som Moss berättarjag låter meddela redan under uppskjutningsfasen). James Camerons epos "Aliens" och "Avgrunden" är de två mest träffande referenser jag kan komma på, trots att det varken handlar om muterade monster eller okända livsformer under vatten. Det är snarare kvinnan vid rodret, den åtminstone antydda existentialismen och filmens design i stort som för tankarna i den riktningen.
Det finns många starka komponenter här. Det SER bra ut, det är konsekvent genomfört och musiken är mäktig och uttrycksfull. När inte Graeme Revell fyller frekvenserna med majestätiska sviter, bidrar Peter Gabriel och Sting till atmosfären. Soundtrack-CDn är prisvärd, kanske rentav en bättre investering än den väntade videon/DVDn med själva filmen. För det här är en film som verkligen inte kommer att tjäna på det förkrympta formatet.
Och "Red Planet" räcker inte ända fram, i alla fall inte till någon blivande klassiker. Många av de lovande intentionerna förtvinar sakta längs vägen. Långa sjok verkar ha fastnat i vankelmod och tveksamhet över hur man egentligen ska gå vidare när expeditionen väl har landat. Det finns en ton i filmen som jag gillar, men likgiltigheten sticker ändå upp sitt tråkiga tryne flera gånger.
Spänningen saknas också i den tilltagande romansen mellan ledaren Kate Bowman (Carrie-Anne Moss) och Gallagher (Val Kilmer). Som så mycket annat i filmen ser idén lovande ut på papperet, men det tänder aldrig till så att vi verkligen märker eller känner det. Som sagt, det problemet går igen på flera plan här. Kryddan, magin, grädden på moset, den lilla livsviktiga extra glimten - ja, vad ni vill som skiljer stor film från schysst hantverk, den dimensionen uteblir. Efteråt hänger lösa trådar kvar i luften ungefär som i en kraschad kapsel som inte hunnit repareras. Den som gör mest av sin roll är nog Tom Sizemore, som den obändigt envise och nyfikne forskaren Burchenal.
Starkaste scenen? Kanske när kapseln, inbakad i krockkuddar, dunsar nerför bergskammen ut på Mars karga stäpp med fem omtumlade astronauter ombord. Där finns en tydlig känsla av påfrestningar på gränsen till det uthärdliga och ännu viktigare, en avslöjande ögonblicksbild av människans litenhet i universum.
© Johan Lindahl
2000-12-10
Originaltitel: Red Planet
USA, 2000
Regi: Anthony Hoffman
Med: Val Kilmer, Carrie-Anne Moss, Benjamin Bratt, Tom Sizemore Simon Baker, Terence Stamp
Genre: Sci-fi
