Downsizing (2017)

Långt och ojämnt om minimänniskor

Pyttesmå människor är ju härliga. I Alexander Paynes ganska långa scifi-dramedi är tonen lite vuxnare än i såväl Lånarna och Nils Karlsson Pyssling som "24-timmarsjakten". Men inte supervuxen.

Vore det inte praktiskt om vi gjorde av med en bråkdel av de naturresurser, och den plats, som krävs för en normal människas levnad? Jo, det vore det. När norska vetenskapsmän (spelade av svenske Rolf Lassgård och danske Søren Pilmark) knäcker formeln till att helt utan biverkningar krympa ner organiskt liv till pytteformat verkar världens räddning nära. Att skala ner sig blir inom loppet av några år en lösning på livets problem för många. Pengarna blir värda mer när de behöver räcka till mindre. Till exempel i Leisureland, där livet är luxuöst och närmast utopiskt.

De synnerligen alldagliga Paul (Damon) och Audrey (Wiig) låter sig övertygas av en förminskad bekant och Leisurelands glassiga marknadsföring om att detta är Livet. Detaljerna kring förminskningsproceduren skildras i frejdig, småkomisk och lite läskig detalj. Allt är redan standardiserat och väl beprövat, vad kan gå fel? Ja, att en av dem ändrar sig i sista sekund, förstås. På uppvaket får Paul dåliga nyheter. Ett argt samtal senare inser han att han rejält måste tänka om sin tillvaro i paradiset ...

Håglöst försöker han få igång ett eget liv men känner mest att han gjort ett stort misstag. Bullrige, festgalne grannen (Waltz på förväntat hög volym) som gjort sig rik på att sälja lyxartiklar till de små verkar först vara ännu ett bekymmer men kommer visa sig en dramatisk tillgång för en film som på många sätt undviker klassisk dramaturgi. Den största energiinjektionen kommer dock i form av en vietnamesisk aktivist (Hong Chau) som krympts ner mot sin vilja och överlevt stora motgångar. Hon är burdus, domderande och härlig på exakt samma gång och lejer den lealöse Paul till sin inofficiella hjälpverksamhet för den bortglömda underklass som bor i, eller strax utanför, Leisureland.

Denna gir mot ett udda granskande av klassamhället är dock inte filmens sista oväntade vändning. Vi ska också till natursköna Norge för att ... okej, lite lämnar jag osagt. Men det blir nog minst ett tema för mycket.

Oftast hyllade Alexander Payne har gjort vad som först känns som en Spielberg- eller Zemeckis-film men sedan glider över mot Wes Anderson. Efter en lättviktig start, som om småsmarta barn har skrivit den, pendlar den mellan olika tonfall på ett sätt som inte känns helt bekvämt. Politik, undergångsvemod, modstulen sorglustighet, helt vanlig komedi, oväntad kärlek ... En del humor av den torrare arten är riktigt rolig, ofta väcker dock filmen inte starkare känslor än en undran över vart den är på väg. Det är intressant och ofta idérikt, men det känns också lite slumpmässigt och, till syvene och sist, som en missad möjlighet.

Det är också lite tråkigt att tekniken gått så långt att nästan allting är i samma storlek som de krympta människorna. Det där mysiga med små människor som använder trådrullar som bord och måste springa när katten kommer lyser nästan helt med sin frånvaro. Hur det går till att göra fullt fungerande miniatyrsaker av precis allting är inte ett ämne som berörs, men rimligen borde ganska mycket av kostnadsbesparingarna för små människor gå förlorade i produktionen av dessa mikroskopiska tekniska mästerverk som minimänniskorna verkar ta för givna. De verkar i största allmänhet inte ha reflekterat så mycket över alla de där sakerna som de flesta tittare naturligt undrar över, och det ger manusbygget en känsla av hastverk.

Payne kan bättre. Men Damon är imponerande alldaglig i sin roll och Chau är smått fantastisk. "Downsizing" är en film jag lite förbryllat smågillar och den är helt klart annorlunda. På något sätt räcker det till tre russin.

© Anders Lindahl
2018-06-08

Originaltitel: Downsizing
USA, 2017
Regi: Alexander Payne
Med: Matt Damon, Kristen Wiig, Christoph Waltz, Hong Chau, Rolf Lassgård, m.fl

Genre: Drama, Komedi, Sci-fi
Hemmabio: 2018-06-04

Sök