The Killing of a Sacred Deer (2017)

Motstridigt ödesdrama om brott och botgöring

Nej. Den här filmen kommer troligen inte att göra dig mer lycklig och harmonisk på kort sikt. Jag vågar inte förutspå exakt vad den kommer att göra dig. Möjligheterna är många. Och även de mer motstridiga alternativen kanske kan samsas vid sida vid sida. Eller avlösa varandra under tiden filmen pågår - liksom efteråt. Imponerad. Indragen. Fängslad. Äcklad. Chockad. Jo, för all del: det är tillåtet att bli uttråkad också. Eller helt enkelt så avtänd på alla plan på ett tidigt stadium att du bara stänger av och inte orkar bry dig om hur allt ska avlöpa.

Under en passage i början överväger jag själv att låta det vara. Det här kan inte leda till något gott och borde inte vara värt att följa till slutet. Men när den centrala punkten, det som allting egentligen kretsar kring, väl är klarlagd är jag helt enkelt bara tvungen att fortsätta. Hur uppenbart det än är att det inte kommer att finnas ett uppbyggligt slut i änden av tunneln, så är tanken på att inte veta precis hur det ska sluta lika svåruthärdlig i sig.

Skuld och rättvisa i ett kosmiskt perspektiv. Det är en evig fråga och något som berättare i alla tider försökt närma sig med varierande framgång. Och den symboliken är viktig här. Det handlar inte om ett rakt av realistiskt rättsskipningsdrama med moraliska överväganden som kan lösas genom förnuft och förhandlingar. Jo. Någon form av förhandlingar pågår. Men om de skulle fungera vore den här filmen inte vad den redan tidigt signalerar att den är. Något betydligt mer ödesmättat. Inte fullständigt verklighetstroget? Den stora frågan om offer och botgöring är Den Stora Grejen här, liksom. Och den är väldigt stor.

Colin Farrell och Nicole Kidman tillhör de där divisionerna i stjärnstallet som uppenbart inte räds problemspäckade eller pretentiösa uppgifter i mindre glamorösa men definitivt seriösa sammanhang. Och det krävs här. Att inte vilja framstå som helt genom sympatiska utan som väldigt sammansatta personligheter med klara brister och sätt att resonera som både är begripliga och svårsmälta. Men här finns också tre stycken yngre skådespelare som verkligen prövas till bristningsgränsen. Inte minst Barry Keoghan som spelar Martin, en introvert, gåtfull grabb med en speciell relation till hjärtkirurgen som spelas av Farrell. Vad exakt den relationen grundas i och dess möjliga konsekvenser för handlingen kommer att framgå ganska snart, men vi kan tillåta oss gissa en stund innan det börjar rullas upp på allvar. Men inte ens när vi har det klart för oss är det fullständigt givet hur hårt tumskruvarna ska dras åt och vilka beslut de berörda måste fatta.

Det suggestiva och dissonanta ljudspåret avslöjar tidigt den synbara idyllen som kirurgen och hans familj lever i som en chimär. Och att obehagligheter väntar. Kameraåkningar, inte minst från nära håll till överblicksbilder, antyder ett kliniskt och i grunden obarmhärtigt universum som det står oss fullt fritt att ifrågasätta. Den grekiska regissören Yorgos Lanthimos (”Dogtooth”, ”The Lobster”) kanske tänker i samma banor som, säg, Lars von Trier, vilket gör honom till en bevisligen skicklig filmkonstnär men kanske inte världens mest optimistiska eller gladlynta människa - om jag får gissa. Med ”Killing of a Sacred Deer” har han i alla händelser gjort en sällsynt påträngande och provocerande film. Som ses på egen risk. Säg inte att jag inte hissade varningsflaggan i förväg.

© Johan Lindahl
2018-06-21

Originaltitel: The Killing of a Sacred Deer
Storbritanien/Irland/USA, 2017
Regi: Yorgos Lanthimos
Med: Colin Farrell, Nicole Kidman, Bill Camp, Barry Keoghan, Alicia Silverstone, Sunny Suljic, Raffey Cassidy, Barry G. Bernson

Genre: Drama, Mystery, Thriller
Svensk biopremiär: 2017-11-10
Hemmabio: 2018-03-19

Sök