The Walking Dead, säsong 8 (2017)
Den med det utdragna kriget mot the Saviours
Alternativa rubriker:
- Den där det blir krig. Igen.
- Den där Ricks hedersord inte är värt någonting.
- Den där Morgan går och muttrar för sig själv och överger sin filosofi.
- Den där Maggie steppar upp, och måste gå ledarens svåra balansgång.
- Den med händelsen som borde förändra allt, men inte gör det. I alla fall inte direkt.
De spiller inte mycket tid innan de tar itu med den motattack mot Negans ’Sanctuary’ och dess utposter som hela säsong sju ledde fram mot. Planen kan först verka något oklar, men det är nog inte så dumt tänkt ändå. Men det första avsnittet ägnas också åt flashforwards till både ljusa och mörka stunder, fragmentariska ledtrådar om vad som kanske kommer att hända. Eller vad någon önskar eller fruktar kommer hända. Lost-känslan är påfallande och man kastas som vanligt mellan hopp och bävan.
Säsong 7-8 sträcker sig tillsammans över en väldigt kompakt tidsperiod. De har också delat fansen, att döma av IMDB-forum och dylikt, med falanger för och emot den stora tonvikten på Negan och hans Saviours. Men givetvis får fler ta plats. Fader Gabriel, som gjort en rejäl resa under serien men inte riktigt brukar stå i rampljuset, får exempelvis en del att göra. Maggie har blivit en ledarfigur och insisterar på att vara med i hetluften trots barnet i (den minimala) magen. Den ibland bortglömda resursen Eugene används här skickligt för att ställa krassa frågor om överlevnad och val, med den språkliga kreativiteten intakt. Hilltops forna ledare Gregorys ynklighet får väl nästan klassas som komisk relief. Morgans switch från ickedödande till maniskt, närmaste OCD-aktigt dödande är så drastisk att det nu är han som hamnar i konflikt med folk som vill skona de som kapitulerat. Ezekiels ’egna avsnitt’ är välskrivet och innehåller ett väldigt fint tal och är till syvende och sist förkrossande.
Över huvud taget är manfallet stort bland de mer perifera karaktärerna. Det känns osunt bra att se Negans armé tillfogas rejäl skada, men här krävs också stora offer bland de olika samhällen som sällat sig till motståndet. Det är spännande och det är förstås den oundvikliga nästa fasen efter förra säsongens händelser. Efter några avsnitt av öppet krig är det dock inte utan att man börjar tröttna lite. "The Walking Dead" har aldrig handlat om finurliga vändningar och elegant dramaturgi. Det är lite charmen, det där obönhörliga och rättframma. Med det sagt finns det mer att önska av manusgänget den här vändan. Det känns ofta lite planlöst och tjatigt. Det korsklipps friskt mellan olika styrkor, bataljer och platser och man blir ärligt talat lite vilsen.
Till deras försvar insisterar de åtminstone på att mänskliggöra den andra sidan i konflikten. Såhär dags är det ju bara att konstatera att serien skulle kännas fattigare utan Negan, som är konsekvent i sitt prat om hur människor är resurser, sina grovkorniga uttryck och sitt ständiga halvleende, men nyanseras utan att det överskuggar hans farlighet. Slitningar inom Saviours anas, med vice VD:n Simon i en alltmer prekär situation medan den verklige dubbelagenten Dwight företar en svår balansgång. Anhanget i övrigt är inga nallebjörnar men somliga kunde nog lika gärna ha ingått i ’Team Rick’. Team, ja. Även om våra hjältar ibland passar på att påminna varandra om vad som skiljer dem från folk som The Saviours så handlar det ju numera mest om lojalitet mot De Sina. I stridens hetta kan man inte skilja onda från eventuellt motvilliga medlöpare eller människor lika gråskaliga som exempelvis Carol: man skjuter alla man ser. Och vad gör man med krigsfångar? Ju längre tid man låter dem leva, desto svårare blir det förstås att till slut besluta om avlivning. De senare alternativet rekommenderas eller åtminstone övervägs av en del rätt oväntade parter.
Det andra huvudtemat är alltså "vad är skillnaden mellan dem och oss?" och svaret är inte alltid uppenbart. Uppföljningen på repliken "En människas ord måste väl vara värt något?" är inte nödvändigtvis den man kunde önska. Men "The Walking Dead" skulle bli helt ointressant i samma ögonblick som ingen i serien längre har högre målsättning än att vinna och överleva. När Morgan abdikerar från rollen som gängets samvete är det istället ’Jesus’, passande nog, som axlar manteln. Och visar sig lika slåsskunnig som oblodtörstig. En nästan för bra karaktär, tänker man oroat.
På temat 'de som vågar tro på något bättre'; runt halvtidsvilan tar serien en av sina största risker och frångår enligt vad jag förstått den tecknade förlagan gällande ödet för en av De Ursprungliga (kvar från första säsongen). Fokus hamnar plötsligt på vad för arv den personen kan lämna kvar. Märkliga flashforwards från tidigare avsnitt får sin rörande förklaring och, i nästan sista bilden, en twist (eller vad man ska kalla det) som lyckas vara ironisk, provocerande och fin på en och samma gång. För utdraget? Kanske, men det var länge sedan ett avsnitt av serien berörde mig så här mycket. Det är också för första gången på länge möjligt att tänka att det kanske finns ”ett annat sätt”. Ja, någon har rentav lovat att det kommer bli annorlunda nu.
Någon omedelbar förbrödning blir det dock inte tal om. Andra halvlek präglas mer av fortsatt kamp, skoningslösa meningsutbyten, ljusglimtar som slocknar i hopplöshet och ett allmänt elände. Det känns slående hur medvetet oklar dialogen ofta är. Oavslutade meningar, mummel, inte minst från Morgan, som för övrigt har utsetts att offras till den undermåliga systerserien som jag efter halvannan säsong gav upp hoppet om.
Jag kan förstå dem som är lite lagom besvikna över de senaste säsongernas inriktning. Det är ganska enahanda och, kanske värre, man känner inte riktigt att de är på det klara med hur de ska använda sina karaktärer. Det är liksom viktigt att alla ska få något att göra men exakt vad de hittar på kan nästan kännas lite random. Med två eller tre väldigt starka undantag. (De som är oerhört, högljutt besvikna är däremot inte värda att bry sig om.)
Den här stökiga, våldskantade säsongen leder ändå obönhörligt fram till ett näst sista avsnitt som känns rätt på sitt vrånga, trotsiga sätt. Ingen vill förlåta och gå vidare. Och finalen lyckas ändå knyta ihop de här två säsongerna på ett dramatiskt sätt som levererar vad serien behöver: några tillfredsställande överraskningar, några payoffs på bra inplanteringar och förutsättningarna för en nystart. Men också några mindre trovärdiga inslag (ett ’lagom farligt’ halssnitt?) och föreskugganden av närmast onödiga kommande komplikationer. Men en sak är säker: läget kommer vara helt annorlunda när säsong nio drar igång.
Och jag kommer förstås titta vidare när de döda vandrar vidare och de levande försöker hitta ett sätt att vara människor i en värld där allt och alla gått sönder. Serien har fortfarande ingen verklig konkurrens i den här genren och är fortfarande ofta modigare än det mesta man sett.
© Anders Lindahl
2018-04-22
Originaltitel: The Walking Dead, Season 8
USA, 2017
Skapare/show runner: Frank Darabont
Med: Andrew Lincoln, Norman Reedus, Jeffrey Dean Morgan, Lauren Cohan, Chandler Riggs, Danai Gurira, Melissa McBride, Lennie James, Alanna Masterson, Josh McDermitt, Christian Serratos, Seth Gilliam, Ross Marquand, Austin Amelio, Tom Payne, Xander Berkeley, Khary Payton, Steven Ogg, Katelyn Nacon
Genre: Action, Drama, Krig, Skräck, TV-serie
Hemmabio: 2018-09-24
Teman: The Walking Dead Zombies
Relaterat ur russinbloggen
2018-09-26: En titt på extramaterialet till The Walking Dead, säsong 8.
Ingår i följande teman
