Ravenous (1999)
En liten film om att äta varandra...
En ofrivillig och illa omtyckt hjälte från mexikansk-amerikanska kriget på 1800-talet, John Boyd (Guy Pearce), blir förflyttad till en oansenlig utpost mitt i ingenstans. Till utposten kommer en utsvulten präst (Robert Carlyle) med en berättelse om hur han och hans sällskap blivit fast i berget utan förnödenheter. När såväl hästar som oxar gått åt börjar sällskapet helt sonika äta varandra. Föga aptitretande, inte sant? I filmen återberättas en gammal indianmyt om hur en människa som äter en annan människa stjäl dennes själ och ärver styrka och egenskaper från sitt offer. På köpet fylls kannibalen av en hunger som bara kan stillas genom att fortsätta äta människokött. Så i korthet handlar "Ravenous" om människor som äter andra människor. Kan det vara något att göra en film om? Självklart!
Antonia Bird har hittills fyllt sin karriär med projekt av skiftande karaktär och kvalitet. Hon fick sitt stora genombrott med den stundtals lysande "Priest" (1994), ett medvetet provokativt drama om en homosexuell katolsk prästs kamp med sin tro och sin kallelse. Filmen rönte mycket uppmärksamhet när den kom och Bird blev ett namn att lägga på minnet. Man kunde dock strax glömma bort det igen. Antonia Bird gjorde året efter "Priest" sin amerikanska debut med "Mad Love", en övertydlig, sentimental och framför allt fånig film med Drew Barrymore och Chris O'Donnell. Kanske hade hon bara otur, eller så ligger hennes filmskapande helt i händerna på manusförfattarna. Jag vet inte, jag har inte sett allt hon har regisserat. Med "Ravenous" har hon i alla fall fått tag i ett intressant och humoristiskt manus av Ted Griffin (som även skrivit "Best Laid Plans") och Bird förvaltar det väl.
"Ravenous" är en tämligen blodig historia, av naturliga skäl, men den har hela tiden glimten i ögat. Den är fylld av såväl subtil som mer direkt humor, vilket gör den till en mycket underhållande film. Bitvis påminner den om en klassisk skräckberättelse, t.ex. av Poe på sitt allra mysigaste humör. Ni vet så där så att man tycker det hela är ganska frånstötande, men samtidigt vill gotta sig i äckligheterna. Trevligt värre alltså. Robert Carlyle ("Trainspotting", "The Full Monty") finns, som vanligt när det gäller Antonia Birds filmer, med på rollistan och gör ett bra jobb som en första klassens kannibal. Detsamma gäller för Guy Pearce ("L.A. Konfidentiellt") i rollen som "protagonisten", om det nu är det han är, John Boyd. Både Carlyle och Pearce understöds av en kompetent ensemble där vi bland andra finner Jeffrey Jones ("Amadeus", "Ed Wood") och Jeremy Davies ("Rädda menige Ryan").
Musiken spelar också en stor roll i filmen, som den nästan alltid gör i filmer för övrigt. Bakom musiken står Michael Nyman och Damon Albarn. Nyman är en verklig veteran inom filmmusiken, med "Pianot", "Slutet på historien" och ett flertal Peter Greenaway-filmer på sin meritlista. Albarn däremot debuterar inom filmmusikgenren i och med "Ravenous" och är annars mest känd som sångare/låtskrivare i Blur. Musiken fungerar naturligtvis som stämningsförhöjare i laddade situationer, men kan även ha en kontrapunkterande karaktär. Ett exempel är en jaktscen där musiken slår an en sprudlande lekfull ton som kontrasterar mot allvaret och hetsen i scenen. Här hjälper musiken till att lyfta fram humorn i filmen och distanserar åskådaren från händelserna, som om den ville säga: "Det här är bara en fantasi och en underhållande berättelse. Ta den inte på för stort allvar." Detta funkar, ibland förvånansvärt bra, och filmmusiken i allmänhet fångar upp och förstärker tonen i filmen på ett mycket bra sätt.
Slutssats så; "Ravenous" är en ganska enkel, men mysig liten film. Om man nu kan kalla en film om kannibalism för mysig? Men har man ingenting emot lite blod och gore på film, så kan den gott rekommenderas. Filmen ses nog med fördel som ren underhållning, utan djupare innebörd eller mening, tror jag. Om man hellre vill det kan man naturligtvis börja tolka och analysera en hel del i filmen också. Man kan t.ex. se kannibalism-temat som en metafor för den Amerikanska nationens hänsynslösa utbredning västerut vilken kostade oräkneliga människoliv, men jag väljer att bespara er en utveckling av den och andra tankar för tillfället. Hur du än väljer att se "Ravenous" så tror jag i alla fall att den kan vara till förnöjelse.
© Andreas Hallgren2000-08-22