Maps to the Stars (2014)

Härva i Hollywood med svart humor och hallucinationer

Vad? Nej! Är inte de rika och berömda filmstjärnorna och deras anhang i Änglarnas stad, dess mest idylliska ombonade områden, alltid glada och harmoniska?

Det är visserligen inte första gången det hänt. Att någon, oftast ganska erfaren, regissör som borde ha sett ett och annat under sin karriär, begår ett litet lustmord på kommuniteten som dominerar världens filmmarknad. Tänk bara på Robert Altmans ”Spelaren” som ett av de mer elakt underhållande exemplen. För några år sedan var det kanadensiske skräckmästaren David Cronenberg som kände sig kallad. Och gjorde det här.

Just det. Skräck är han mest känd för, även om de senare årens produktion haft en bredare genrebestämning. Det här är på ytan mer av ett drama. Nedslag i ett område som hyser mörka hemligheter. Många är innerst inne missnöjda med sina lotter i livet. Om det hela från början verkar lite allmänt vimsigt och främst inriktar sig på personer som kan verka bortskämda och därför beter sig som de gör, så antar allt en progressivt mörkare ton ju mer vi lyfter på locket.

Här strös referenser till filmstjärnor och folket runtomkring dem, bland annat mäktiga figurer som hamnat i onåd på senare tid. Filmen kanske rentav framstår som mer insiktsfull och avslöjande nu än omedelbart när den släpptes. Är det en svart komedi eller förklädd skräckfilm? ”Maps” har sina hallucinatoriska sekvenser, där inblandade ser syner och konfronteras av sitt förflutna på väldigt konkreta sätt. Det kan inte hända rent fysiskt, men verkar väldigt verkligt för dem - och för oss. Cronenberg är av bevisen att döma en duktig personregissör och får även den här gången ut mycket av sina medverkande. Det är inte mycket jag skulle anmärka på hur filmen är gjord eller skickligheten i hantverket. Däremot kan det bli påfrestande att vada omkring i den emotionella misären och ibland alltför uppenbara livsledan hos dem det handlar om, oavsett den satiriska ådran som löper genom allt. En bit in undrar jag vart egentligen är på väg och om det ska vara värt att följa till slutet. Men om inte annat, efter knappt två timmar har allting lett fram till en slutsats som både är oväntat logisk på filmens villkor. Och som skapar eftersmak, behov av efterbearbetning.

Har jag ens nämnt något om rollfigurerna? Nej det har jag väl inte. Någonting då. En medelålders skådespelerska (Julianne Moore) har hamnat lite på glasberget, vill in i centrum igen och ser möjligheten i en film med kopplingar till hennes likaledes skådespelande mammas karriär. En mamma som tragiskt omkom i en brand. En trulig tonårsstjärna (Evan Bird) som haft drogproblem men får en ny chans, men har ytterligt svårt att tygla sina destruktiva impulser. Hans föräldrar är också inne i branschen på olika sätt men hanterar sina personliga - och familjens - problem på väldigt olika sätt. Och så möter vi en ung kvinna (Mia Wasikowska) som verkar bekant med Hollywood inte varit där på ett tag. Hon har själv synliga ärr, efter en eldsvåda. Via referenser får hon jobbet som assistent hos den tidigare nämnda aktrisen. Dessa och ytterligare några figurer interagerar i en liten härva som inte verkar luta åt ett heltigenom lyckligt slut för alla. För det här är inte en film där man ens önskar att alla får precis vad de vill. De verkar inte fullständigt förtjäna det. Vi kan snarare hoppas att de lär sig någonting. Om det sedan är vad som händer låter jag vara osagt.

© Johan Lindahl
2018-05-13

Originaltitel: Maps to the Stars
Kanada/Tyskland/Frankrike/USA, 2014
Regi: David Cronenberg
Med: Julianne Moore, Mia Wasikowska, John Cusack, Evan Bird, Olivia Williams, Robert Pattinson, Kiara Glasco, Sarah Gadon

Genre: Drama, Komedi
Teman: Meta

Ingår i följande teman

Sök