Annihilation (2018)
Ett magnifikt mysterium att inte helt förstå?
Förstörelse. Utplåning. Förintelse och nyskapande. Det finns ju ett begrepp som går under namnet kreativ destruktion. Ibland överfört till hur världsekonomin kan fungera, som den beskrivs i exempelvis boken ”Chockdoktrinen” av Naomi Klein. Men nu kanske associationerna drar iväg en smula. Eller inte. I vilket fall är det stora frågor som tacklas i den ömsom klassiskt uppbyggda, ömsom övergenomsnittligt abstrakta science fiction/skräckmysterierullen ”Annihilation”.
Mångsysslaren Alex Garlands senaste giv där han själv överfört en roman av Jeff VanderMeer och uppenbarligen, utifrån uppgifter som luftats i podcaster (exempelvis ”Channel 33”och ”Pop Culture Happy Hour”) gjort en ganska fri tolkning av förlagan. Okända marker som ska utforskas och områden i karantän. Ett team ger sig in med risk för liv och lem. Ett och annat hoppa till-ögonblick. Men mest av allt - ett mysterium. I en film vars släktskap kan härledas tillbaka till det paranoida 1970-talsfilmklimatet, eller i olika avseenden till Denis Villeneuves ”Arrival” och den under radarn-flygande ”Under the Skin” med Scarlett Johansson häromåret.
Ett svårgenomträngligt så kallat skimmer har intagit ett växande naturområde som därmed blir föremål för någon myndighets akuta bekymrade intresse. Natalie Portman är forskaren och föreläsaren Lena vars militärmake tidigare skickats in i den annars avstängda zonen. Och blivit den förste att ta sig ut igen. Dock inte helskinnad. Lena rekryteras till en kvinnlig kvintett som av olika orsaker inte tycker sig ha så mycket att förlora, utan åtar sig att gå in. Ett rent självmordsuppdrag? Självmant offer för staten och hela mänskligheten? Det här har kallats en film full av idéer och det är inte fel. Men det visuella och stämningsbyggandet är högt prioriterat. Intressant är dock hur medlemmarna i teamet får varierande grad av utrymme till att börja med, men alla får sina ögonblick, successiva block där de kan blomma upp och definiera sina karaktärer tydligare. Deras reaktioner på vad som händer inne i den hemsökta nationalparken skiljer sig mer och mer, liksom slutsatserna kring vad de ska göra och vart de borde röra sig.
Det är en skara med väl markerade, särskiljande egenskaper och kontraster. Jennifer Jason Leigh, veteranen som vi sett i allt möjligt, är psykologen Dr Ventress, tillknäppt men målmedveten och utan synlig fruktan för det okända. Gina Rodriguez från ”Jane the Virgin” i en jämförelsevis högst annorlunda roll av närmast machoinriktad karaktär och direkta, spontant mindre komplicerade analyser av det som sker. Tessa Thompson (”Westworld”, ”Thor: Ragnarök”) demonstrerar en mer försiktig, avvaktande attityd. En som definitivt inte kan dölja sin rädsla men ändå når insikter i processen. Cass (Tuva Novotny) företar sig inledningsvis rollen som ledsagare åt Lena, i det här fallet novisen i sammanhanget men med en koppling till platsen hon först inte vill avslöja för de övriga, vare sig det är ett bra beslut eller inte.
Det här är annars inte en film att i första hand bryta ner i
plot points och nagelfara i alla detaljer för att sedan bedöma om resultatet är fullständigt logiskt. Det handlar i flera avseenden om en resa ut i det okända. Om identitet. Och vad vi egentligen är sammansatta av som människor. ”Annihilation” distribueras i Sverige och större delen av världen via Netflix, medan USA tycks vara det enda land där den gått upp på biografer. Intressant faktum som väcker frågan om filmens
impact påverkas menligt i hembioformatet. Den går absolut igenom visuellt, men regissörens egen avsikt och tydliga intentioner har väl uttalat varit att göra något som visas på stor duk. Ett verk vars ibland andaktsfulla karaktär, kontrasterat mot de konkreta farorna i vildmarken, förmodligen blir ännu bättre på bio. Men en omedelbar ökad tillgänglighet för en film som det här vill vi kanske inte klaga på heller. För det är en upplevelse som känns akut mogen att repetera. Förr eller senare. Både för dess design och bildspråk samt för dess jakt på mening och filosofiska frågeställningar som det kanske inte ens är tänkt att vi ska förstå fullt ut vid första anblicken.
© Johan Lindahl2018-03-25